Utan att lägga någon värdering i det hela så kan vi kalla de två olika grupperna för ”idioter” och ”rimliga människor”.
Idioterna är personerna som prompt måste begära kvitto efter varenda tuggummipaket som inhandlas på kvarterskiosken. De tränger sig före i köer utan att ens ha druckit alkohol. De stirrar sig blinda på regler, gillar fiskpinnar, köper vattenrenare till sina kökskranar och skäller ut receptionister efter noter utan någon vettig anledning.
De rimliga människorna tror på andra chanser, gillar att tillbringa sina helger i nedpissade sunkbarer och inte kan växa ut ordentliga mustascher trots att de snart är 28 år gamla. Den här gruppen har alltid tre riktiga bra historier innanför västen och deras förnamn rimmar inte alls sällan på en särskild kortbent hundras.
Men det som framför allt skiljer de rimliga människorna från idioterna är den empatiska förmågan och acceptansen. Acceptansen för allas olikheter och den fördomsfrihet som det medför.
Förståelsen för att en del personer är benrangel – andra är runda om magen. Och det är okej.
Att en del killar gillar killar – andra gillar ingen. Och det är okej.
En del är födda i Karesuando – andra i Teheran. Och det är okej.
En del personer mår fullständigt piss – andra är kroniskt superlyckliga. Och det helt okej.
Men just i dag vill jag stanna vid dem som mår piss. För det finns ganska många av oss där ute som har gjort eller fortfarande gör det.
Utan några som helst vetenskapliga belägg vill jag påstå att mänskligheten har besvärats av psykisk ohälsa genom alla tider. Men förr om åren har det nog nästan alltid avfärdats som svammel. Då, och tyvärr i många fall även i dag, har personer som varit deprimerade ombetts att ”bita ihop”, ”skärpa sig” eller fått höra att ”det går över snart”.
Det är naturligtvis fullkomligt idiotiskt att säga så.
När en ångestdrabbad eller deprimerad exempelvis inte tar sig till jobbet på grund av sitt tillstånd så är det inte för att djävlas.
Det är, helt enkelt, för att det inte går. Att hoppa på morgonbussen till stan kan kännas som att genomföra tio svenska klassiker. Att smöra en smörgås kan upplevas svettigare än att bestiga ett berg.
Visst KAN det bli bättre med tiden, av sig självt – men det är långt ifrån självklart. Depression, panikångest och utbrändhet är sjukdomstillstånd som bör tas på fullaste allvar och behandlas därefter.
Jag har själv haft panikångest som gjorde att jag inte kunde sova om nätterna, blev livrädd för att åka flygplan och skydde situationer som jag tidigare älskat. Jag lät kort och gott sjukdomen begränsa mig ordentligt i min vardag. Men i dag mår jag bra igen.
Tyvärr måste de som mår som sämst stångas som mest för att bli tagna på allvar när det gäller psykisk ohälsa. Väntetiden för att få träffa en kurator via vårdcentralen kan vara flera månader. Ja, det är för jävligt - men till slut blir man hjälpt.
Det är extremt viktigt att ni som lider i tysthet vet om det: Det finns hjälp att få.
Jag testade kognitiv beteendeterapi, lusläste Flashback-trådar om panikångest till gryningen och besökte vårdcentralen varannan vecka innan jag hittade det som funkade för mig. Och det var någonting så tabubelagt som ett antidepressivt läkemedel som heter Sertralin. Eller lyckopiller, om ni vill kalla det så.
Att börja äta Sertralin mot min ångest för fyra år sedan är tamejfan det bästa beslutet jag någonsin tagit. Det gav mig mitt liv tillbaka – och jag äter dem faktiskt än i dag.
Idioterna får tycka precis vad de vill om mig och mina piller. Men jag tänker knapra antidepressiva tabletter tills jag förmultnar på Hertsöns kyrkogård.
Och vet ni vad? Det är helt okej det med.