Innan loppet trodde jag verkligen att Kalla skulle ha en chans på medalj, kanske till och med en chans att bli först på det här mästerskapet att besegra Marit Björgen.
Jag trodde att VM-drottningen – efter sina fyra guld – kanske skulle vara en smula mätt, kanske ha svårt att hitta den allra sista gnuttan motivation som krävs för att orka springa genom ännu en vägg.
Jag hade rätt om Björgen.
Men jag lyckades glömma mina egna ord.
När först norskorna och sedan Kowalczyk ryckte ut från stadion efter skidbytet såg det ut som att Kalla stod stilla.
Det gör hon inte särskilt ofta. Det var uppenbart att hon var slutkörd.
Innan teamsprinten var jag oerhört tveksam till Kallas start. I dag såg ni varför. Charlotte Kallas individuella medalj kan mycket väl ha offrats på sprintstafettaltaret.
Nu blev det guld på teamsprinten – och då är förbundskaptenens beslut svårt att kritisera.
Jag tvivlar på att Kalla hade vunnit i dag, oavsett om hon vilat under teamsprinten eller inte. Therese Johaug – hon åker skidor som en kolibri, 2 000 stavtag i sekunden – var fullständigt överlägsen och skulle mest troligt ha kopplat bort svenskan ändå.
Men ett silver eller brons hade tornadon från Tärendö kunnat ta med ett mildare program.
Att väga olika medaljer mot varandra är svårt. På min högra axel sitter Tomas Wassberg och gormar om att en medalj i tremil minsann är att föredra framför ett guld i något löjligt som teamsprint.
På den andra sitter Rikard Grip. Han ler och säger att "ett guld är ett guld".
Oavsett vilket läger man tillhör så står det klart att Kalla har gjort ett fullt godkänt, till och med ett bra, världsmästerskap.
Ett guld, ett silver och två fjärdeplatser är inget man viftar bort.
Men det bestående intrycket av Kallas VM är ändå det här:
Tänk om.
Tänk om hon fått en vilodag.
Tänk om Maria Rydqvist varit frisk.
Tänk om skidorna varit klockrena från början till slut.
Tänk om Marit Björgen inte funnits.