Efter flera års tystnad dyker alltså Obolmannen upp som gubben i lådan igen. Kuriren avslöjade i tisdags att han numera sensationellt bor någonstans utanför Vadstena. Och varför inte? Någonstans ska man ju bo.
Det i sig är en stor nyhet. Det är många år sedan någon visste var Bo Johansson höll hus. I själva verket har ingen kunnat peka ut hans bostadsort sedan han dramatiskt försvann från Norrbotten för snart tio år sedan.
Jag läser både Kurirens och NSD:s intervjuer, men tyvärr inser jag att vi står kvar på samma fläck som för sex år sedan.
Då, 2010, hade jag och Bo Johansson flitig kontakt via mejl. Vi skrev till varandra i flera veckor, till och med ett par månader, och tanken var att vi skulle träffas. I Berlin, på Johanssons förslag.
Min dröm och tanke var att äntligen komma betydligt närmare sanningen om vem Bo Johansson var och vad Obol var.
Men Johanssons tanke var snarast att via NSD sätta dit ett par personer, vilket en tidning knappast kan ägna sig åt. Därför drog vi oss ur och något möte i Berlin blev aldrig av.
När Obol-Bosse nu pratar igen är det samma visa, med några variationer.
Då kallade han sig Joe Lepaul – nu heter han tydligen Bo Calvanelli.
Han ägnar sig fortfarande åt att göra musik och har tydligen en hit på P4 Östergötland.
Då ville han skriva böcker – nu vill han göra musikal.
Han vill fortfarande att media ska ge sig på en viss person som han anser är den stora skurken, som blåste honom på stora belopp.
Jag har ägnat en hel del tid att försöka förstå vem Bo Johansson egentligen var. Eller snarare: vad han var. Och vad var detta märkliga Obol var. Jag har teorier, men kan absolut inte veta säkert.
Det finns många som tror att allt bara var ett luftslott. Att Johansson och hans kumpan Jan Saradlic hittade på ett listigt sätt att blåsa folk med en stor karisma och en märklig fond.
Visst, det är säkert en del av sanningen.
Men inte hela.
Det är bland annat omvittnat att Bo Johansson behandlades som en VIP-gäst i Malaysia och fick sitta vid kungens bord. Vem får göra det? Bara någon som kungen anser är mycket viktig.
Mycket tyder också på att Bo Johansson var med och förvaltade pengar åt en av världens rikaste personer, en rysk oligark.
Den bilden går inte ihop med den om en småskojare, som många anklagade Bo Johansson för att vara. Det talar snarare för en person som spelat i elitserien i en ljusskygg sport.
Jag läser igenom mejlen som Bo Johansson skrev för sex år sedan och hittar ett intressant svar på frågan vad Obol egentligen var.
Enligt Johansson fanns inget Obol. I stället fanns en ”stor strategisk allians av olika bolag…” Obol var bara den lilla fonden som Johansson öppnade i Sverige, uppbackad av en historia som inte visade sig stämma. Men bara för att den inte stämde behöver det inte betyda att ingenting fanns.
Och varför dök han plötsligt upp i Norrbotten med en vilja att sponsra idrottslag? En flykt från något annat?
Ingen vet. Det är som om allt kring Obol och Bo Johansson är en blandning av verklighet, fiction och mystik.
Jag äger faktiskt fortfarande en flaska Corona Rossa. Ni kanske minns att det var Bo Johanssons egentillverkade (?) vin. Jag fick tag på flaskan via lite märkliga vägar och bestämde att jag skulle öppna den först den dag vi fick veta sanningen.
Jag hoppas en dag att Bo Johansson en dag ger oss den. Historien förtjänar det. Men jag befarar att min vinflaska förblir oöppnad.