Lina Norberg Juuso: Det är vargavinter -  och vi har nästan frusit inne

Det är vargavinter och vi har nästan frusit inne. Inte ens hunden vill gå ut.
Jag gör raggmunkar med fläsk, det värmer bra i magen. Håller kylan en armslängd bort. Jag köper ullsockar åt barnen. Värmer det jag värma kan. Gör det som går. Sätter ullsulor i flickans utomhusskor, älskade vita flicka med vinterhår. Född en av vårens snödjupaste dagar.
Vi är frusna själar. Allihopa. Trots alla upptinande försök.
Man kan nästan plocka bort långa, genomskinliga, svagt blåa istappar från hjärtat.
När jag hämtar morgontidningen domnar tårna bort, och luften gör ont i lungorna. Vargavinter känns som att andas små iskristaller med nålvassa spetsar som rispar där inombords. Man får andas ytligt för att minska skadan. Andedräkten blir till genomskinliga moln som dansar uppåt och iväg. Som synliga ogripbara drömmar.
Det är vargavinter och vi har nästan frusit inne. Sticker ut nästippen för att köpa hälsofil och Proviva i butiken, magsjukebacillerna har överlevt trots allt. Barnen har ont i magen. Mina fingrar blir stela och röda av köld, händerna ser mycket gamla ut. Mellan fingrarna är det fnasigt vitt, som att man skalat en apelsin men inte torkat av sig ordentligt på hushållspappret. Nagelbanden är spruckna. Läpparna är fnasiga och det går att dra bort tunna hudstycken med tänderna. Blodsmak. Men ögonfransarna ser vackra ut med rimfrost på. Spärrar man upp ögonen känner man stråna mot ögonlocken, blinkar man hårt smälter köldhinnan bort och kletar ut mascaran.

Det är vargavinter och jag sover ett dygn när magsjukan kommer till min kropp. Duntäcket värmer och ångestdrömmarna jagar varandra. Jag är tacksam för att jag inte är ensam hemma med barnen under feberfrossan som gör håret fuktigt i nacken. Sömnen läker. Helar. Nästa dag är jag frisk och fötterna får åter säga hej till köksgolvet. Vargavintern fortsätter. Maken blir sjuk. Allt går runt, runt. Vi andas, står ut. Försöker hålla undan tvätten.

Barnen kikar ut genom fönstret och vill hälsa på snön, vill dra på sig overallerna. Det är ju vackert där bortom glasrutan. Ljuset är alldeles speciellt när kölden slår till. Ändlöst rent, oförstört, ett sken som skvallrar om lycka. En glimt av paradiset. Solen speglar sin skönhet i den krispiga snöytan och alla snökristaller passar på att visa upp sig i all sin ljuvhet. Träden är klädda av frost, det ser ut som att grenarna har duschats i sockerkristyr. Himlen är randig i alla nyanser av blått: gråblått, turkosblått, ljusblått, grönblått. I snön ser man fotspåren av en ensam katt som strukigt runt. Kanske hittade katten en muskamrat att värma magen med? Det är vargavinter. Jag håller barnen inne.
De leker kalas med små prickiga kaffekoppar och bjuder på citronsaft med smak av sommar och varma dagar.
Det är vargavinter och vi har nästan frusit inne.