Vilka männen på bilderna är?
Ingen aning. Även om jag hade haft tid att fördjupa mig i det, vet jag inte om jag hade haft lust. Bilderna pryder en vägg i ett konferensrum på landsbygdsdepartementets kontor i Stockholm. Jag är där för att intervjua landsbygdsminister Sven-Erik Bucht om hans nya jobb och hamnar framför denna samling fotografier.
Låter blicken svepa över väggen, kikar efter en kvinna. Någon? Som gjort avtryck?
Så fan heller!
Sådana väggar är inte ovanliga.
Vi har en även på tidningen, fylld med porträtt av NSD:s chefredaktörer genom åren – vilket är män. Duktiga tidningsrävar. Men avsaknaden av kvinnorna är i ena stunden fullständigt normalt, för att i nästa stund bli nästintill omöjligt att förhålla sig till. Intill porträtten finns inramade prisade journalistiska insatser där några kvinnliga reportrar lyckats spränga sig in.
Bläddrar i Sportbladet och blir positivt överraskad av hur många kvinnor som är med i reportagen. Sportjournalistiken, som går hand i hand med en idrottshistoria som länge haft en uttalat konservativ inställning till kvinnor, görs fortfarande i stor utsträckning av män för män.
Jag bläddrar och hinner tänka att det är bra om den håller på att förändras. Att kvinnor och deras idrottsprestationer räknas på riktigt.
Men jag får inte ihop det. När hela tidningen bläddrats igenom har det varit kvinnor precis på varenda bild och det är ju också lite olustigt.
Just det, det är internationella kvinnodagen (detta var för några år sedan). Tidningen i min hand ett temanummer.
Ett unikt utgivet material.
I själva verket ett hån.
Jag går mot tågstationen i Norrköping och passerar en vacker park med en staty mitt i. Det är kung Karl XIV Johan som regerade över Sverige och Norge på 1800-talet, berättar google efter en snabb sökning. Förstås en relevant person i Sveriges historia.
Jag blir inte upprörd men någonstans berörd av det faktum att ännu en avbildad betydelsefull man tornar upp sig. Det är som det är. Som det alltid har varit.
Herregud. Ska jag bli en sådan där kvinna som går runt och muttrar över en staty i en stad som inte är min? En sådan som tänker tankar som hur det kommer sig att alla Norrbottens landshövdingar genom alla år, från gud vet när, varit män?
En bekant fick barn för en tid sedan och lät meddela omvärlden att det var ett friskt människobarn som landat. Det uppstod något slags tankemässigt kaos när omvärlden inte förstod om det var en flicka eller pojke.
Själv kände jag en kittlande lättnad. Att inte veta var i stunden befriande, som att någon lyfte ett ok från mina axlar.
För det är männens värld vi föds in i. James Browns låttitel It’s a man's, man's, man's world från 60-talet har täckning 2015. Jag nynnar på den ibland. Han sjunger att även om det är männens värld, så vore han ingenting utan kvinnan. Utan henne skulle han vara förlorad.
Vidgar man den betydelsen av det, till att handla om samhället i stort så är formuleringen förbannat rätt. Då framstår bilden av den ensamme kungen i Norrköping som sorglig och landsbygdsdepartementets mansprydda vägg så oändligt ofullständig. Den konstruerade bilden är inte sann, än mindre inspirerande. Den är orättvis och diskriminerande. Den ojämna maktfördelningen som gång på gång avslöjas framför våra ögon är pinsam.
För en värld utan kvinnor finns ju inte. Inte på riktigt.
Utan kvinnor – inga män i guldramar.