Så plötsligt en dag trillar meddelandet in; det börjar med tre gaphals-emojis i en gruppchatt. “INGA MER RESTRIKTIONER PÅ ÖPPETTIDER”, skriver vännen, och fortsätter: “VI SKA GÅ PÅ KLUBB.” När vi läser de nya reglerna förstår vi att det är en bit kvar till just klubbandet, men det är ett hoppsasteg ett jättesprång ett sjumilakliv på vägen.
Det finns ett par skäl till att jag längtat så intensivt efter just utelivet, och när jag försökt rita upp en ungefärlig tidslinje lyder den så här:
I februari 2020 – precis innan allting ska hända – börjar jag överväga om jag behöver komma ut på nytt. Inte komma ut offentligt, inte direkt, men inför mig själv. Jag kom ut som bisexuell i den här tidningen för ganska precis fem år sedan, och föreställde mig att det skulle räcka att säga orden. Kön av tjejer skulle ringla från Bergnäsbron till flickrummet på Björkskatan, och välkomstpaketet från den hemliga queera gemenskapen dimpa ner i brevlådan.
Överdriften åsido: Jag trodde nog att det skulle göra större skillnad att komma ut, inte minst för mig själv. Men under åren som gått sedan dess har jag tvingats inse att det är väldigt lätt att halka tillbaka i gamla hjulspår. Jag kan heterosexualiteten, är uppfostrad in i den. Det finns trygga regler och roller och herregud, hur skulle jag ens kunna kliva in i ett queert sammanhang och tro att jag har en plats där.
I februari 2020 ser jag en videoessä om att komma ut som lesbisk som är ett slag i magen. Inuti det där slaget finns ett litet frö och en längtan efter den där queera gemenskapen jag aldrig haft. Månaden därpå bryter pandemin ut och sannolikt finns det inget sämre tillfälle att sparka igång en sexuell livskris.
På en digital afterwork under hösten säger en vän att det känns som det sista året hon är ung, att när den här skiten är över kommer det att vara för sent. Just rädslan för att Det Ska Vara För Sent paralyserar också mig, och för varje månad som går i det här inte-livet känns det där lilla fröet som börjat gro alltmer omöjligt. En nära vän blir gravid, en annan blir friad till. Själv ägnar jag alldeles för många nätter åt att googla amerikanska fotbollsmålvakter och glo på “SÅ VET DU ATT DU ÄR LESBISK”-videor avsedda för tjejer åtminstone 15 år yngre än jag.
Med mina närmsta vänner börjar jag tala om det som “året jag försöker bli lesbisk”. Jag börjar läsa lite queerteori, stänger av killar på dejtingapparna. Nån gång strax efter årsskiftet tröttnar min terapeut på att lyssna på den repade skivan som är jag och säger: Ska du inte bara gå på gayklubb? Jag börjar böla och hon kommer på sig själv. Barerna stänger 20.30, umgås helst inte alls, ställ in ställ om stäng in dig.
För första gången sedan februari 2020 känns det som det där som varit omöjligt någon gång kan bli möjligt igen. Det kanske är lördag, vi sitter hela gänget på baren vars karaokekvällar blivit ett queert tillhåll. En kompis kompis ansluter, kommer direkt från uppläsningen vi struntat i eftersom vi ändå var på en i går. Det är fullt vid bordet men det är lugnt, vi drar hit en stol. Nån känner förresten en av tjejerna där vid grannbordet, vi drar ihop borden och låter sällskapen smälta samman. Klockan blir midnatt, blir ett, blir två.
Och ännu längre in i framtiden kommer vi tillbaka från baren med en öl som är helt knallrosa, kompisens kompis frågar: shit, får jag smaka. Kanske minns vi vagt att det en gång var förbjudet att dricka från någon annans glas, men den tanken slår vi ur huvudet, undrar i stället om det är en flirt. Det är lördag och vi ska gå på klubb.