Det är något särskilt med liggvagnskupén efter jul. Vi behöver i princip inte prata alls. Vi vet var vi ställer resväskorna och vi vet ungefär vid vilket klockslag på det tidiga nattåget som det är okej att bryta kupétystnaden med ett ”Ska vi bädda upp?” – och när orden väl yttrats av någon bildar vi ett väloljat maskineri. Någon gräver fram stegen och delar ut sängkläderna från överslafen, vi andra fäller upp mellanslafen och klickar ut piggarna på vardera sidan. Vi kryper upp i våra respektive bäddar och utför bäddningsmomentets akrobatik i tyst solidaritet.
Jag far nog extra mycket åt känslorna nu eftersom pandemin medfört att jag inte har kunnat åka hem – eller nattåg – så ofta som jag velat. Det är också lättare för mig att vara nattågsromantiker än för, säg, de som fastnade utanför Jörn i mellandagarna. Men jag kommer att tänka på en ruta av serietecknaren Lisa Ewald, jag tror den är från boken ”Måste carpa”. Rutans text lyder: ”Tänker du ibland på alla snälla fulla tjejer som du träffat på olika toaletter och undrar hur dom har det?” och sedan, stort och fetstilt i rutans nedre högra hörn: ”JAG SAKNAR ER ALLA.” Precis så känner jag inför persongalleriet från mitt livs samtliga damkupéer.
Det är den äldre damen som varit upp och hälsat på barnbarnen, det är värnpliktiga på väg till eller från permission. Det är utflyttade döttrar i olika utgåvor: hon som lastar upp opraktiskt många böcker på kupébordet och tentapluggar tills det är dags att bädda, hon som tar jobbsamtal i två timmar innan hon slocknar framför en nedladdad deckare på surfplattan, hon som kilar in en kylväska full med föräldrarnas kött och bär under sätet. Det är tjejen – hjälten – som stegade över till grannkupén och klargjorde för den överförfriskade mannen därinne att hans a cappella-covers av rocklåtar inte var helt lämpliga klockan 23.30 i ett fordon avsett för sömn. Inte sällan ligger vi prydligt ordnade efter ålder i kupén – ung vuxen högst upp, pensionär längst ner, som en rullande generationsutställning. Vi säger sällan mer än enstaka ord till varandra – som sagt, väloljat maskineri – och många av er snarkar lite väl. Men jag saknar er alla.
När någon uppenbart ovan kliver på kan jag bli direkt odräglig. Jag tittar roat när de förgäves försöker förstå vilket nummer som motsvarar vilken sittplats. Osäkra på bagagesituationen ställer de resväskan framför sig och blockerar halva kupéns golvyta, och vid bäddningen fipplar de förtvivlat med det löstagbara ryggstödet. Jag kan få impulsen att inte hjälpa till, tänka: ger du dig in på tåget får du tåget tåla. Sedan sansar jag mig – sticker ut huvudet från överslafen och pekar. Men det är något annat än det väloljade hemvändarmaskineriet.
Jag kan undra på vilka sätt de här resorna präglat mig. Alla de där milen fram och tillbaka, rytmen i tågen som är äldre än jag själv. Något med tålamod, kanske, och avstånd: vetskapen om att en resa tar tid även om inget lok havererat utanför Jörn. Och jag sover nästan aldrig, trots snarkningarna, så gott som i en skumpande liggvagn på väg hem.
Visst vore det trevligt om termostaten i kupén funkade, om det inte låg chipssmulor på sätena och om Trafikverket kunde rappa på med de utlovade nya tågsätten. Men det finns också något tryggt med att känna igen sig så på pricken varje gång jag kliver ombord. Det är precis samma vagnar, samma temperamentsfulla lok och samma lilla pigg att klicka ut vid bäddningen som när jag var liten plutt. Ett helt liv i samma stillsamma nattågsrytm.