Om krönikören: Jonas Lundström har själv bakgrund i gruvbranschen som anställd i dåvarande gruvbolaget Northland Resources fram till 2014. Hans befattningar var vice vd, personaldirektör, kommunikationsdirektör och IR-direktör.
Vi som läste eller såg Norrbottens Medias tv-klipp med Jan Moström satte kanske kaffet i halsen. Betydde allt arbete med stadsflytten verkligen ingenting? Hur kunde bolaget missat detta?
Kan man inte finna nya mineraler kan LKAB bara fylla produktionsverken fram till 2030, sa Jan Moström vid presskonferensen som hölls i slutet på förra veckan. Snart därefter fylldes nyheterna om att malmen tar slut. Det hotar samhället och naturligtvis hela länets försörjning. Med det följer den rädsla för kreditbeslut och annat som Kiruna minst av allt behöver.
Det är inte rätt analys att hävda att malmen tar slut. Det gör den inte alls inom hela den tidsrymd vi kan förutse. Det är inte brist på fyndigheter att bryta som skulle hota ett bolag som LKAB. Jag menar att det är någonting annat som verkar saknas just nu, som företagsledningen snabbt måste leverera. Mer om det lite senare.
Den verksamhet som bedrivs i Kiruna och Malmberget är unik. Kunnande och råvara var det som skapade utveckling istället för nedläggning, när de stora dagbrotten i Australien och Brasilien riskerade att slå ut svensk gruvexport och förädling för nästan fyrtio år sedan. En kombination av strategi och beslutsamhet skapade istället grunden för dagens verksamhet med stora satsningar i förädlingsledet. Därmed kunde de leverera överlägsen kvalitet för de allra kräsnaste kunderna i stålindustrin.
Det är anläggningarna och förädlingsverken tillsammans med en ordentligt investerad infrastruktur, som gör att det är möjligt att fortfarande bryta järnmalm så långt under jord. Varje modigt beslut om investeringar i ny huvudnivå har vägts mot förutsättningarna att klara av att få ett försäljningsvärde som överstiger kostnaderna som satsningarna medför.
Att Kirunavaaras malmkropp är en lutande skiva som drar norrut mot Luossavaara, är knappast en nyhet. Det vet erfarna gruvisar och det har de vetat länge. Att det inte varit ödesmättat förr, handlar om att det sker på nästan två kilometers djup. Så djupt ned har det tidigare varit betydelselöst att fundera kring malmens placering och kvalitet; den tekniska utmaningen att i stor skala bedriva underjordsbrytning av järnmalm är större än frågorna om malmkroppens läge och riktning. Kort sagt: LKAB har aldrig tidigare planerat mer än en huvudnivå i taget. Det är varken möjligt eller nödvändigt med ett tillräckligt mått av precision.
Jag tror att frågorna till företagsledningen istället borde handla om hur man tänker se till att få en malmförsörjning som motsvarar den kapacitet som idag finns i förädlingsverken. När den nya koncernledningen tillträdde satte man mål i att effektivisera organisationen och att samtidigt öka produktionen. Samtidigt fattade ledningen beslut att ta bort och stänga ned den extra kapacitet som tidigare byggts upp i Svappavaarafälten. Då bestämde man sig att det inte var aktuellt att inbegripa nya fyndigheter i den malmreserv som gruvbolag behöver ha. För ett bolag som LKAB, där hela affären ligger i att ha stabil malmförsörjning på lång sikt till högt dyrbara förädlingsanläggningar behövs en strategi för malmförsörjning än mer.
Malmfyndigheter finns det gott om. De är ibland så synliga att de nästan ligger i dagen. Det är istället en kommunicerad ledningsstrategi som just nu verkar saknas. Det måste direkt åtgärdas.