Det är ingen vacker del av vår historia

Det är ingen vacker del av den svenska historien. Just därför är den så viktig. Och därför bör vi alla genomlida ”Sameblod” som har premiär på svenska biografer i dag.

Utställningen "(O)mänskligt" är gjord i samarbete mellan Forum för levande historia, Etnografiska museet och Riksutställningar. Den berättar om rasbiologer och skelettsamlare och om hur vi i Sverige sorterat och dömt ut människor. 
Under 1900-talets första hälft mättes det skallar som aldrig förr i Sverige. På 1920-talet instiftades Rasbiologiska institutet i Uppsala.

Utställningen "(O)mänskligt" är gjord i samarbete mellan Forum för levande historia, Etnografiska museet och Riksutställningar. Den berättar om rasbiologer och skelettsamlare och om hur vi i Sverige sorterat och dömt ut människor. Under 1900-talets första hälft mättes det skallar som aldrig förr i Sverige. På 1920-talet instiftades Rasbiologiska institutet i Uppsala.

Foto: JOHAN ENGMAN / TT

Krönika2017-03-03 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det råder inte direkt någon kunskapsbrist när det gäller Adolf Hitler.

De flesta av oss vet också vad hans gäng Himmler, Heydrich, Eichmann, Goebbels och Mengele gick för.

Undervisningen på det området har varit komplett och vi förfasas än i dag över vad som hände i Nazityskland, den raspolitik som slutade med gas och ugnar.

Men hur många svenskar känner egentligen till Herman Lundborg?

Hur många av oss vet vad som pågick precis här i Norrbotten på 30-talet?

Svaret är tyvärr: sorgligt få.

Herman Lundborg var inte bara läkare. Han var framför allt en svensk rasbiolog. Han blev en stjärna på detta område, där Sverige i princip var världsledande, och skrev bland annat verken ”Rasbiologi och rashygien”, ”Svensk raskunskap” och ”Västerlandet i fara”.

Lundborg och hans kollegor hyllades stort i Nazityskland och hans arbete ledde fram till Statens institut för rasbiolog i Uppsala och en steriliseringslagstiftning (verksam ända till 1976) för att skydda den svenska rasen.

Lundborg ägnade även en ansenlig tid i Norrbotten där han utförde sina rasstudier på samer.

En fruktansvärd del av den svenska historien, där samer fick sina skallar mätta, tvingades till nakenfotograferingar och blodprover.

Nyligen satt jag hemma i köket hos Katarina Pirak Sikku och Nils-Henrik Sikku i Jokkmokk och fick höra om detta. Det är en sak att läsa i bok, en helt annan att höra Nils-Henrik berätta om hur hans egen far tvingades genomlida denna rasistiska förnedring i Övre Soppero på 20-talet.

Skallmätningar. Påtvingade nakenfoton som sedan användes i böcker.

Det är även om detta som Amanda Kernells film ”Sameblod” handlar.

En film som hyllats och vunnit flera tunga priser på festivaler, men som först i dag har premiär på svenska biografer.

I en intervju sa Kernell att folk ute i världen blivit chockade över att detta har hänt i Sverige.

– Vi ses ju som ett föregångsland när det gäller mänskliga rättigheter.

Det är ju den självbild vi har och därför är det viktigt att vi svenskar också chockas av filmen och dess budskap.

Och att vi upprörs över att detta är en så nedtystad del av den svenska historien.

”Sameblod” kretsar kring Elle-Marja som, precis som Nils-Henriks far, tvingas genomgå skallmätning och nakenfotografering. Hon blir så ärrad av detta att hon helt ger upp sin samiska identitet.

I filmen återvänder Elle-Marja som en åldrad kvinna till sin hemort.

Det är med all säkerhet en mycket gripande historia.

Historien om rasbiolog Lundborg slutade också intressant. Efter ett liv i rasbiologins träs blev ha så småningom kär i Maria Kristina Holste, en samekvinna från Soppero.

De fick 1927 sonen Allan i hemlighet – ett faderskap som erkändes och godkändes först åtta år senare.

Kortisar

Orimligt lång väntan

I veckan kom domen i Nordkalksmålet. Det måste vara en stor lättnad för alla drabbade att det blev fällande domar, men det är samtidigt helt orimligt att arbetsplatsolyckor ska ta så extremt lång tid att utreda. Nordkalksolyckan skedde 2011. Nu kommer alltså tingsrättens dom. Återstår bara en överklagan och en hovrättsförhandling innan domen till sist vunnit laga kraft.

Hoppet lever i Pajala

Efter allt som Pajala gått igenom blir man försiktigt, med betoning, optimistisk efter veckans artikel om att det finns hopp för gruvan. Det skulle givetvis betyda oerhört mycket för bygden om driften kunde komma igång igen.

Olidligt spännande

TV-serien Innan vi dör i SVT drar ihop sig mot slutet och det är bara att lyfta på kepsen här. Olidligt spännande, trovärdigt och välspelat. Att Adam Pålsson och Magnus Krepper skulle imponera förvånar inte – men att Marie Rickardsson är så klockren som hård morsa och snut är underbart att se.

Krönika

Johan Håkansson