Två kollegor som vill att jag ska följa med in på kontoret och räkna en dements pengar. Jag frågar varför, man måste inte vara fler än två. Ni är två. Det räcker att ni är två.
”Det är bra om det är med någon som inte är invandrare”. Hjärtat brister.
Det rinner iväg, hoppet, drömmen om en rättvis tillvaro. Det försvinner iväg tillsammans med den naiva tron att högervindarna skulle blåsa förbi.
För ett år sen, tre år sen, fem år sen. Det skulle ju blåsa förbi. Jag synar er. Alla ni som snackar. Om invandring, om muslimer, om fattigdom och romer. Ni sitter på era middagar, i slutna rum, och tycker saker. Tycker att allt har gått för långt.
Vad är det egentligen som har gått för långt? Har Sverige gått för långt? Med vad?
Jag har inte hört er säga ett ord om alla flyktinganläggningar som blivit utsatta för mordbränder under det senaste året.
Ni har inte yppat ett enda ord om hur vansinnigt det är att det finns människor som vill bränna inne barn som flytt från sina hemländer, av lika många olika anledningar som det finns människor.
Det som binder dem samman är att de inte kunde stanna kvar.
De kunde inte stanna kvar.
Ett hav av snittblommor, en desperat vädjan att inte tro att han som körde lastbilen är en av oss. Dom.
De som snackar på sina middagar, i sina slutna rum, fattar ingenting om att det är där allting frodas. Från missnöje till rasism, från rasism till nazism.
Den svenska regeringen vill utvisa papperslösa efter tragedin på Drottninggatan. Vänner jag haft börjar använda sig av en nationalistisk retorik.
Varje gång vår rädsla aktualiseras bör vi fundera över vem vi räds och vilka vi sörjer. Till vilka ger vi vår omtänksamhet och till vilka ger vi vår rädsla?
Det känns omänskligt att vi tvingas ställa tragedier mot varandra, i ett hav av hopplöshet och förtvivlan över att vi bara bryr oss om vissa terrorattacker och inte andra.
Jag är så extremt ledsen för dig, Ebba. Du blev bara elva år sen stal någon dig på Drottninggatan.
När Akhmat Akilov förgör liv ska gränserna stängas, papperslösa ska jagas och inte en till människa på flykt ska vi välkomna till vårt land.
Anton Lundin Pettersson hugger med svärd ner tre unga människor i nazismens namn och ingenting händer. Inga löften om att kartlägga högerextrema. Ingenting.
Det gör att vi tvingas ställa sorg mot sorg. Det är inte rättvist.
Ändå undrar jag var Ahmed Hassans tysta minut är. Ni kanske inte vet vem Ahmmed är. Ni borde veta vem det är, lika mycket som ni vet vem Ebba Åkerlund är.
Varför får främlingsfientlighet breda ut sig likt ett kedjetäcke över husen medan alla som är troende muslimer måste stå tillsvars för när någon säger sig göra något i Allahs namn.
En kvinna håller en skylt där det står: ”Islam har ingen terrorism”. Allt brister inuti. Vi tvingas ställa sorg mot sorg, tragedi mot tragedi.
Jag vill checka ut, dra härifrån, vända ryggen mot denna förkrossande idioti.
Men gör vi det, då slocknar den sista flamman. Och den sista flamman kan vara det som räddar oss från att förgöras.