Gunnar Westrin: Den sista Westrinveckan

Redan i fjol bestämde jag mig för att årets upplaga av Westrinveckan i Tjuonajokk vid Kaitumälven skulle bli den sista. Riktigt varför kan vara svårt att förklara, eftersom aktiviteterna har varit synnerligen trevliga och att alla grupperna har fungerat tillfyllest. Klyschan om att ”allting har en början och ett slut” kanske passar bäst som någon form av motivering till beslutet.

Det hela började 1994, efter det att ägaren Ingemar Kristell hade lagt fram planerna för mig. Fyra år senare kom nästa sammankomst, en kombinationsträff med flugfiske och foto. Min mångårige vän, fotografen Leif Milling från jämtländska Gimdalen stod för fotokunnandet och jag tog mig an flugfisket. Under 2000-talet blev det sex sammankomster och allt som allt blev det åtta Westrinveckor.

Några av skälen till aktiviteterna i Tjuonajokk har varit rent egoistiska, det vill säga jag har velat forma en idé om ekologisk kunskap och kamratskap före en ren kursverksamhet. Jag har alltid varit övertygad om att kunskap kan spridas genom trevliga aktiviteter utan vare sig auktoritet eller ”pekpinnefasoner”.

Den ekologiska tanken kan vara att få fiska i en fortfarande outbyggd älv, detta tillsammans med likasinnade flugfiskare med harren i blickfånget. Ett annat skäl har varit att jag tycker att alla fiskare någon gång bör få chansen att se Kaitumälven och uppleva Tjuonajokk.
Det finns en debatt om Tjuonajokk som jag absolut inte gillar, den att till campen kommer bara de med stora plånböcker och att prissättningen är den att Svensson inte platser. Jag tycker det är tråkigt att delar av sportfisket, framför allt flugfisket, har blivit en klassfråga.

Globalt och generellt kan sägas att mänskligheten har förnedrat, våldtagit och destruerat många av klotets fantastiska naturrikedomar. Vattenkraften har tagit i runda slängar 80% av de svenska älvarna och exploatörerna har oförskämdheten att vilja bygga ut ännu mer.

Hanteringen har naturligtvis tagit udden ur mycket av vårt nationella sportfiske och har också totalspolierat många fina fiskpopulationer. Det lilla som är kvar måste skötas och då måste också sportfisket få kosta en slant. För varje nytt offer på vattenkraftens altare kommer sportfisket i fortfarande fria vatten att bli allt dyrare.

I strömmarna kring fiskeanläggningen finns ett harrfiske i absolut världsklass. Frågan kvarstår om det över huvud taget finns harrtätare strömmar i vår värld. För några är sedan räknade dykare från SLU i Umeå harrbestånden i den 700 meter långa strömmen Tajvek nedströms Tjuonajokk. 
Min son Martin och jag var på plats de dagarna då detta utfördes och vi var också de första som fick veta svaret. Där fanns över 4000 harrar med en medelvikt på 7-8 hekto!? I strömmen fanns också en handfull rekordharrar kring 60 cm och över. 

Den så kallade ”Tjuonajokksandan” är ett kapitel för sig och basen till det fantastiska fisket på trakten. Strukturen är den att all fisk, förutom en och annan matfisk, ska släppas tillbaka. Catch and release har varit grunden för framgången, en både moralisk och biologisk självklarhet. Det skulle inte vara någon som helst svårighet för alla besökare att ta hem 50 kilo rensad harr under en tredagarstripp. Bestånden skulle till slut sina, campen läggas ner och viktiga arbetstillfällen försvinna. Snacka om att såga av den gren man sitter på.

Jag kom till anläggningen för första gången sommaren 1992. Jag förundrades över den enastående utsikten och den enorma tätheten av harr i strömmarna. Åren har gått men harren har bestått och numera anser jag att både numerären och medelvikten är högre än i början på nittiotalet.
Det har alltid funnits fin öring i Kaitum, svårfångade fiskar som oftast togs på mask eller skeddrag. Intressant är att öringpopulationerna har ökat kring Tjuonajokk, där en av förutsättningarna, och den viktigaste anledningen, har varit catch and release på arten. Dykarna berättade också att det fanns betydligt fler och större öringar i Tajvek än vad man från början hade trott.

Den mest dramatiska förändringen under min tid på trakten, har varit bortfallet av röding i den uppströms liggande strömmen i Tjirtjam. Ny forskning från Fiskeriverkets sötvattenlaboratorium i Stockholm berättar att växthuseffekterna redan har slagit hårt mot vissa känsliga rödingstammar, som exempelvis på Rostujávri. Jag kommer att ta upp detta i en speciell krönika under hösten.