Elin Forsgren är 16 år och har aldrig tidigare deltagit vid en Första maj-manifestation.
Men nu står hon här intill sin tre år äldre kompis Fanny Larsson.
Kampen är med andra ord inte död. Ännu en generation är redo att ta vid och när jag lyssnar på Elin och Fanny är det slående att det på så många sätt är samma kamp nu som då.
När de allra första tågen gick genom Sverige i 21 städer 1890 var det åtta timmars arbetsdag och allmän rösträtt som var det viktigaste att slåss för.
Ett drygt sekel senare pratar Elin och Fanny om otrygga anställningar, dåliga arbetsvillkor, ungdomar som utnyttjas på arbetsmarknaden och kvinnor som diskrimineras.
– Vi tror att vi har tagit oss så långt, men när man läser mellan raderna förstår man att det inte är sant. Det finns många orättvisor att slåss emot även i dag, säger Fanny.
***
Karl Petersen, 66, är veteran i sammanhanget. Han går i Första maj-tåg för 47 gången. Enda gången han missade var när han satt på BB och väntade på att hans son skulle födas.
– Det här är dagen då man går ut på gatan och visar att man är socialdemokrat, säger han med en stor portion stolthet i rösten.
Genom åren har han slagits för mycket. Nu är det 2015 och Luleås förre kommunalråd tycker att dagens viktigaste ämnen är jobben och utbildningarna.
– Men jag vill också stå upp för kulturen, säger han.
Sossarnas tåg har, trots vädret, lockat ungefär 300 deltagare, vilket faktiskt måste betraktas som godkänt. Men Kalle Petersen hade gärna sett både mer glöd och mer människor.
– Det är inte lika stark kampvilja i dag. Det är alltför lågmält, tycker jag.
Jag frågar vad han tror att det beror på.
– Vi lever i en tid då väldigt många har det väldigt bra. Och de som har det riktigt, riktigt dåligt orkar inte kämpa. Samhället har dragits isär.
Han avbryts av att energiministern Ibrahim Baylan vill komma fram och hälsa. Det blir en broderlig kram i regnet innan Petersen fortsätter sin nutidsanalys:
– Klassamhället är inte lika elakt som förr. Men för de som har det allra sämst har det blivit svårare. Och ser vi ut i världen är det mycket elände. Krig och flykt. Och nu verkar folk inte ens ha rätten att fly längre. Det ska alltid vara en mänsklig rättighet att fly.
***
Intill väggen på varuhuset Smedjan trycker fyra personer för att undkomma regnet. Om inte alla var klädda i rosa hade jag gissat att det var ett kompisgäng som stod och småpratade.
Men det är i själva verket Feministiskt initiativs första historiska Första maj-manifestation i Luleå.
Den historiska samlingen består av Joar Dahlblom, Jesper Persson, Marielle Alvdal och Lloyd Baltz. Tre män och en kvinna.
Jag frågar dem om de inte inkräktar på arbetarrörelsens högtidsdag, men får svaret att släktskapet är så starkt att det känns naturligt även för F! att agera denna dag.
– Vi trivs väldigt bra med de rödgröna, säger Joar. Jag tjuvlyssnade lite på Vänsterns talare och det var flera som pratade om kvinnliga rättigheter. Det tycker vi om. och vi slåss ju även för förkortad arbetstid.
Marielle Alvdal säger något om intersektionell feminism, som jag inte direkt har stenkoll på men får lära mig att den även inbegriper klasskamp.
Är ni en rosa fluga eller är ni här här för att stanna.
– Oja. vi blir ett återkommande inslag, säger Marielle.
***
Mattias Wahlström är forskare i sociologi vid Göteborgs universitet. Han har bland annat forskat i vad Första maj betyder för de som går i tågen.
Han berättar att det som är speciellt med Sverige är att tågen är spridda även till små orter. I många länder reser man till en stor stad för att gå i ett tåg.
Vi pratar om historien, om hur det till en början inte var riskfritt att gå i ett demonstrationståg på 1 maj, att det beslagtogs banderoller och att samhället var känsligt för kritik, särskilt om det gällde militären eller kungen.
– Annars är vi ganska stillsamma här i Sverige, till skillnad från till exempel Berlin där det nästan är en tradition av kravaller.
Via enkäter har Wahlström fått veta att det övergripande motivet att gå i ett Första maj-tåg är att man vill protestera i en politisk sakfråga. Man vill förändra.
– Sedan finns det även ett inslag av att fira det som uppnåtts politiskt. Man vill åberopa tradition och solidariet.
Attacker mot denna dag har funnits i alla tider. Från borgerligt håll har det gång på gång förts fram ett önskemål om att ta tagen ifrån arbetarrörelsen och istället göra den till en allmän helgdag, eller att ta bort den helt och hållet.
– Sedan finns det ett annat fenomen, att olika grupper på högerkanten har försökt göra Första maj till sin. Både KD och Moderaterna har haft manifestationer. Och på 30-talet tågade nazisterna.
***
Till vänster om Gula paviljongen står 84-åriga Jutta Isaksson och sjunger "Internationalen" med pondus. Hon till och med slår takten med käppen, som om hon vill ge extra tyngd åt orden.
"Sista striden. Det. Är."
För Jutta betyder 1 maj en kamp för alla människors lika värde. Vi pratar om det och hon ser sorgsen ut när hon säger att det är fruktansvärt det som nu händer i Europa.
Hon menar fascismens och nazismens frammarsch.
– Att människan aldrig lär sig, säger hon.
Jag har aldrig tidigare träffat Jutta Isaksson och vet ingenting om hennes historia. Egentligen började vi bara prata för att jag tyckte att hon såg så fin ut med sin röda ros. Men Jutta bär på en historia och hon berättar den med en tår i ögat.
– Jag föddes i Berlin och min far var jude, säger hon och tystnar.
Hon berättar om kristallnatten, hur pappa blev av med jobbet och hur familjen började planera för Juttas flykt till Sverige.
– Mitt namn skrevs upp på en lista och en dag hämtades jag av konsul Lamm, en man med hög befattning. 1939 åkte jag med en barntransport till Sverige.
Jutta berättar lite om hennes liv i Sverige och säger sedan att hon inte vill att jag ska skriva om det hemska som hände i hennes barndom. Jag insisterar och säger att det är precis sådant som dagens unga behöver läsa.
– Ja, du har nog rätt. Jag förstår inte att det här aldrig tar ut. Det är fruktansvärt. Fruktansvärt.
***
Jonas Brännberg förbereder som bäst Rättvisepartiet Socialisternas manifestation. Han hukar i ett tält för att slippa regnet och lägger fram några knappar med revolutionärt budskap.
Enligt Jonas lever kampen. Även om den går i vågor.
– Men det bubblar under ytan. Det finns en oro och frustration över krisen i välfärden, otrygga jobb och bostadsbrist.
För mig är Jonas Brännberg en eldig politiker i kommunfullmäktige som alltid slåss för den minsta människan och som är i en konstant opposition. Han berättar att han fått värderingarna hemifrån och att han inte var gammal när han gick i sitt första första maj-tåg.
– Nej, jag var nog inte mer än fem. Och nu har jag med mig min egen grabb. Det går i arv.
Vi går ut på Storgatan och tar en bild där Jonas son Boris stolt står och håller i sitt plakat: "Riv inte vårat hem". Han är en del av en egen liten samling där de boende i Svartöstan vill demonstrera för makten, det vill säga det stora första maj-tåget som snart ska passera på Storgatan.
***
Den där känslan som Karl Petersen bär på, att den äkta glöden på första maj har svalnat, är inte särskilt ny.
Forskaren Mattias Wahlström tipsar han mig om ett fantastiskt brev som finns bevarat. Jag hittar det på internet.
Brevet är från 1893 och är skrivet av Karl Marx parhäst Friedrich Engels. Engels har just upplevt sin fjärde första maj-demonstration i Tyskland och rapporterar till sin vän Friedrich Aldolp Sorge som utvandrat till USA.
Engels skriver:
"Första maj-demonstrationen här var mycket trevlig, men har redan blivit något av en vardag. Den första fräscha glöden är borta".
***
På Storgatan träffar jag även Gunnel Nilsson, 54, och Barbro Midbjer, 67. De är två av totalt 35 personer (jag räknade noga) som slutit upp vid Vänsterpartiets möte.
Gunnel och Barbros kamp är tydlig eftersom de bär på varsitt litet plakat: "NEJ TILL NATO".
– För mig betyder den här dagen oerhört mycket. Jag är uppfostrad av min far. Men där jag växte upp, i lilla byn Pålkem, fanns inga tåg, så jag fick vänta till 70-talet då jag bodde i Stockholm, säger Barbro.
Jag får en föreläsning om Natos krigspolitik och att det finns en oro att den militärövning som snart ska hållas i Norrbotten enbart kommer att leda till en upptrappning.
– Vi behöver diplomati och samtal. Natos enda lösning på konflikter är krig. Och titta på hur det gick i Libyen, där även Sverige hjälpte till. Det är fullständig kaos.
***
Mässingsorkestern har nått toppform och det har även Luleås kommunalråd Yvonne Stålnacke.
Hon tar i ordentligt när socialdemokrater sjunger sin favoritlåt "Internationalen".
– Det känns alltid speciellt att sjunga den. Den har följt med mig sedan jag var gräsrot. Första gången var nog när jag var trumflicka i Luleås musikkår som 14-åring.
Så hur är det för ett luttrat kommunalråd 2015 – är kampen stark och levande?
– Lika stark som alltid. Den här dagen har samma betydelse som tidigare. Det är en kamp för allas lika värde. Kanske är den ännu viktigare i dag när Moderaterna har laget ett förslag där de vill kriminalisera fattigdom.
***
"Upp till kamp emot kvalen. Sista striden det är. Ty Internationalen åt alla lycka bär."
Fransmannen Eugène Pottier skrev den medryckande marschsången 1871 som en hyllning till den första internationalen.
Och när den sjungs nästan 150 år senare väcker den fortfarande starka känslor i både gammal som ung.
Av allt att döma går kampen vidare.