Vi har känt varandra under stora delar av våra liv och har upplevt det mesta av det bästa en äventyrlig sportfiskare kan önska sig. När han för första gången satte sina fotspår på sandlandets karga marker norr om Kiruna, för nästan femtio år sedan, blev han hänförd. Så sterilt, så vackra jokkar och vilket harrfiske han fick möta. Ensam i den stora naturen gav han löftet att detta skulle bli hans lisa i livet, trots det fina harrfisket han hade runt knuten i det mångomtalade hemmaströmmarna i jämtländska Gimån.
Så här många år efter våra första möten med området, som numera kallas Sandåslandet, kan konstateras att vi kände samma vibbar, som tystnaden, storheten, det tuffa klimatet, de undersköna sandjokkarna och de bastanta harrarna. Ensamhetens land fyllde våra själar och gav oss ett överskott på energi som räckte resten av året. När avskildhetens klassiska fågel, den egenartade ljungpiparen, visslade sina entoniga pip, kände vi oss alltid välkomna.
Kamraten har berättat om hur han upplevde den första tiden på palsarnas land. Han kände frihetens vindar i ansiktet, förnam vördnad när renhjordarna gungade förbi och njöt av tystaden när kungsörnen stolt seglade över heden. Det var något alldeles extra med den trakt, som dåtiders kallades för den ”Norra Triangeln”, landets kanske största intakta renbetesområde.
Harrfisket var inte av denna världen och när Milling fick sin första harr över två kilo kände han vördnaden och inte prestationen. Jakten på de största fiskarna har inget med fiskets allmänna trevnad att göra. Fisket är något helt annat, som exempelvis björnarna i Alaska, vännerna i Nya Zeeland, vidderna på Rostujávri eller nomaderna i Mongoliet. Däremot menar Leif att fisket och fotograferandet har varit redskapen som fört honom ut i världen.
Åren gick och Leif Milling blev ett begrepp inom fotovärlden, vann fina priser som bland annat svensk mästare i bildspelsarrangemang två år på raken. Milling eggade mig att ordentligt använda kameran och jag gav mig sjutton på att kompisen skulle greppa pennan och delge folket sina upplevelser. Vi blev fiskekompisarna som fotade och skrev. Leif vill i första hand fånga tystnaden och den lilla människan i den stora naturen. Då passade absolut Sandåslandets karaktäristiska miljöer som hand i handsken.
Så hände det som jag hade längtat så mycket efter. Han första egna bok ”Tusen vak – drömfiske på Nordkalotten” gjorde succé och gavs ut på Bokförlaget Settern 2002. Samma år kom den också ut i Norge via Naturforlaget. Resten kan sägas vara historia.
En del av den historien är absolut praktverket ”Älgkött och peran – ingen vanlig kokbok”, Ågrenshusets Förlag 2016. Boken fick priset som världens bästa kokbok* i den genren och har rönt ett enormt intresse. Eftersom Milling i grunden är intresserad av mat, kändes det helt rätt när han påbörjade jobbet med kokboken. Den handlar om älgkött, jakter och framför allt om det sociala livet som det allmänna friluftslivet kan erbjuda. Nu väntar jag bara på att han ska ta sig an den där kokboken som handlar om fisk. Millings snabbgravade harr är ingen lek.
Fiskelycka och avkoppling sitter inte i vare sig dyra kläder eller den senaste modellen av flugspö. För mig är det själva äventyret, människorna och miljöerna som gäller, menar Milling.
Fotnot: