Det var några år på 80-talet som jag och mina vänner hängde på Luleå Hockeys ståplatsläktare. Jag minns det som en fantastisk tid. En tid av tomtebloss, trängsel, värme – och framgångar. Jag har sådana minnen därifrån, hur man kunde lyfta på båda benen samtidigt utan att det över huvud taget märktes och hur kraften i sångerna fick motståndarna att darra.
Från E-läktaren såg vi Luleå ta steg för steg och till slut göra det där otroliga – att äntligen gå upp i elitserien.
Där har Luleå Hockey hört hemma sedan dess. I tre decennier har Luleå varit i landets högsta serie utan att ens behöva kvala för att hålla sig kvar. Det är en fullständigt otrolig prestation som är värd all beundran och även en viss eftertanke.
Vad det har betytt för Luleå och Norrbotten kan vi bara spekulera i – jag nöjer mig med att konstatera att det betytt mycket.
I tisdags skulle denna prestation firas och jag kände att jag bara kunde göra det på ett ända sätt: att vira Luleå-halsduken runt halsen och ställa mig på ståplatsläktaren, där jag stod den där historiska marsdagen 1984.
I princip har jag inte stått där sedan dess, vilket faktiskt gjorde det lite pirrigt. Det var som att besöka en ny värld – ändå var allt så bekant.
Det var tidsmaskin och jag sa hej till mig själv som 14-åring. Och av en slump hamnade jag bredvid två tjejer som var ungefär i den åldern, vilket gjorde känslan ännu mer surrealistisk.
Men om det möjligtvis initialt fanns en viss känsla av utanförskap försvann den snabbt och ersattes av motsatsen.
Om ni någon gång undrat vad som får människor att kväll efter kväll stå där i en hejaklack och hoppa, sjunga, heja, gråta, skratta, jubla, älska och hata så är det nog just det: gemenskap.
Vissa kanske skulle kalla kärleken till ett idrottslag för en form av verklighetsflykt.
Det är möjligt att de har rätt.
Kanske är det en form av flykt. På en ståplatsläktare ältas inte vardagsproblemen, det grubblas inte över amorteringar, jobbiga chefer eller kärlekstrassel. Men bara för att världen är lite på låtsas betyder det inte att känslorna inte är äkta och starka. Och på en ståplatsläktare spelar ålder och kön ingen roll. En hejaklack är en enhet, när vi kliver in där avsäger vi oss viljan att vara individ och det är där kraften ligger.
Människan är ett flockdjur, klacken var nu min flock och min ledare var Toyne Ringwald.
Den mannen är förmodligen värd en helt egen krönika. Toyne är i min ålder och är ståplatsläktarens ledare. I så många år har han lett flocken på ett föredömligt sätt, motarbetat dumheter och sett till att Luleås klack väldigt sällan varit något man behövt skämmas över.
Nu följde jag Toyne. När han sa att vi skulle hoppa så hoppade jag (okej, mina knän är inte 14 längre så jag gjorde mest tåhävningar). När han bad oss sträcka armarna i luften och klappa händer gjorde vi det.
Men mest sjöng vi. Om Luleå. Om 30 år i elitserien som minst ska bli 30 år till. Sångerna slutade aldrig, inte ens när den där hemska motståndaren gjorde fullständigt orättvisa mål.
Att med glädje följa en ledare är känslor och egenskaper som kan vara väldigt farliga i fel sammanhang – men att vara en del av Toynes flock är bara glädje.
”Visa hjärta för Luleå! Sjung högre!”, skrek Toyne.
Jag brölade tills rösten gick sönder och trots att Luleå förlorade lämnade jag Delfinen lycklig som en 14-åring.