Just den här kvällen vill hon för första gången pussa på mig, och just den här kvällen är hon tyvärr också norra Europas kletigaste snormonster. Jag har inte hjärta att avvisa ett barns försök till närhet, så jag låter henne trycka sitt snoriga ansikte mot mitt gång på gång. När febern rullar in – den här krönikan produceras med rikliga mängder paracetamol i kroppen – ska jag ångra det, men i stunden finns inga alternativ.
Men jag tänker alltså på vänskap. Det är ju inte egentligen för snormonstrets pussar som jag är där, utan för att jag är vän med hennes föräldrar sen innan hon ens var ett snorigt embryo. Och det är något med hur snabbt en unge växer som gör mig extra medveten om vänskapens skörhet. Just nu är jag en så naturlig del av den här ungens liv, någon som dyker upp på söndagskvällarna och slår mig ner i tv-soffan och busar lite och låtsas svara i telefon när hon ”ringer mig” med fjärrkontrollen. Just nu är jag Anna – namnet hon precis lärt sig säga – men när som helst kan jag bli en läskig främmande vuxen.
I botten av mina funderingar ligger antagligen den där promenaden jag tog med ett ex för några veckor sedan. Han ville sluta fred, vi gick ett par varv runt dammen nära mig och han berättade att han har sin bästa vän i lägenheten under. När jag påtalade vilken toppenlösning det var – direkt lysande kompislogistik! – invände han att sånt där ju inte kommer att spela roll i mer än ett par år till. Sedan dyker det upp annat att fylla fritiden med. Andemeningen som jag förstod den: när jag har bildat familj behövs ju inga vänner.
Riktigt så krasst ser kanske – förhoppningsvis – inte alla familjebildare på tillvaron, men i praktiken ligger det väl något i det. Jag är knappast ensam om att ha vuxit upp i ett ganska vänfattigt hem. Eller – mina päron hade vänner, innan jag och brorsan dök upp och livet kom emellan och vänskapsband sakta men säkert torkade ihop och sprack som gammalt gummi. Någon köper villa i sörbyarna, någon annan flyttar söderut för att ha en mormor eller farmor på praktiskt barnvaktsavstånd, och jobbet tar så mycket tid, på helgerna orkar vi inte mycket mer än att umgås med familjen. Rätt vad det är har många år gått och visst går det väl att leva så.
Men det är inte en naturlag. Jag fattar att det inte är enkelt – det är lätt för mig som barn- och partnerfri att prioritera vänskapen – men jag måste tro på att det går att hålla fast vid människor även om omständigheterna ändras. Jag vet ett pensionärspar som umgåtts i samma matlag sedan 70-talet. De har käkat middagar som dinks, med tultande ungar runt benen, medan samma ungar tonårstrotsat och till slut flugit sin kos – och till och med nu, som glada pensionärer med en hel hop barnbarn, fortsätter de att ses och laga mat ihop. Vilka förebilder. Jag har i och för sig inget matlag än, men jag borde nog skaffa ett.
Tills vidare håller jag till godo med ”titta på tv på söndagar”-laget, som kommer att återuppta verksamheten så snart jag blivit frisk. Förutom tv ägnar vi för närvarande mycket tid åt att upptäcka saker vi har gemensamt: peka på min tröja, peka på barnets tröja; peka på mina öron, peka på hennes öron; peka på min näsa, peka på hennes näsa. På allt fler sätt konstaterar hon att vi liknar varandra. Ditt snor, mitt snor. Dina föräldrar, mina vänner. De förstnämnda är för alltid, men kanske kan även de sistnämnda vara det.