Kanske hade diagnosen i dag varit förlossningsdepression, men på Umedalens sjukhus stod kirurgerna redo med kniven. Såvitt vi förstått var den tänkta behandlingen alltså det splitternya ingreppet lobotomi – att skära av nervbanor mellan pannloben och resten av hjärnan – följt av sterilisering.
Det var mitten på 40-talet, förmodern var lika gammal som jag är nu och hennes läkare ville skära upp en kropp de dömt ut som defekt. Det är svårt för mig att inte se paralleller till mitt eget liv och mina depressioner. Hur många av mina hjärnspöken är släkt med hennes? I en alternativ verklighet är det mig läkarna undersöker och skriver osmickrande anteckningar om: depressiv, långtidssjuk, kanske rentav kroniker. Därtill bisexuell – ytterligare ett argument för att ta till kniven.
För de patienter som hade familj krävdes dock anhörigas samtycke, och förmodern hade en make som vägrade. Sådan tur hade inte alla; Umedalen var ett av de sjukhus i världen som remitterade flest patienter för lobotomi. Enstaka år var dödligheten 17,4 procent. Kvinnor ur arbetarklassen var överrepresenterade i statistiken, vilket gjorde förmodern till en utmärkt kandidat.
Jag tänker extra mycket på förmodern i dessa tider, när Sverige uppdaterar riktlinjerna för behandling av ångest och depression. Socialstyrelsen skickade ut en första version i vintras, och möttes av kritik från en rad psykologer och forskare. I riktlinjerna ges kognitiv beteendeterapi högsta prioritet på bekostnad av andra terapiformer, och svårt deprimerade personer ska helst inte få terapi alls. Bara i undantagsfall tycker Socialstyrelsen att den svårt deprimerade – som jag var en gång – ska erbjudas piller i kombination med terapi.
Den här hösten publiceras de slutgiltiga riktlinjerna, och jag är rädd. Eftersom andra redan kritiserat det vetenskapliga underlaget nöjer jag mig med att tala om egna erfarenheter: mitt tillfrisknande byggdes av en kombination av långtidsterapi och lyckopiller. Terapin gav mig verktygen jag behövde för ett friskare liv, och pillren gav mig ork att börja snickra. Jag hade kanske aldrig blivit frisk utan medicin, men har svårt att se att jag förblivit frisk utan terapin. Men kanske är jag bara det där undantagsfallet det talas om.
Jag är rädd eftersom jag inte vet om jag kommer att bli sjuk igen. Det är förstås extra svårt att veta nu, när årstiden gör världen till en enda stor depressionsmetafor – men ändå. Jag hoppas att när hjärnan tappar greppet igen så är vården jag erbjuds den som passar mig bäst, och inte en quick fix som råkar vara den enda tillgängliga.
Det vore förstås absurt att likställa utebliven terapi med en trubbig hjärnoperation. Men för mig är ingreppen som erbjöds min förmoder ett symtom på en vård som inte ser människan bakom den sjuka hjärnan. Den såg psykisk sjukdom som ett problem att skyffla undan så snabbt och effektivt som möjligt, och jag är orolig – om än långt ifrån säker på – att vi är på väg åt det hållet igen.
Och förmodern? Hon blev så småningom utskriven från Umedalen, och i stället för att återvända till sin västerbottniska by permanent hjärnskadad blev hon frisk. I stället för sterilitet vid 25 fick hon ett barn till att älska, och somnade in lugnt och stilla många decennier senare. När hon skickades till sin sista vila omgavs hon av en stor skara barn, barnbarn och barnbarnsbarn.