Det tillhörde väl på något sätt den svenska självbilden på 80-talet, präglad av Borg, Stenmark, rikedom och Palme. Sverige var ju det bästaste i hela världen och Finland var på sin höjd en lillebror. Ett märkligt folk som badade bastu, söp, svor mustigt och slogs med kniv.
Som tur är blir man vuxen och förstår lite mer.
I veckan fyllde Finland 100 år som nation och som 48-åring har man tillräckligt med perspektiv för att förstå att det inte är mycket. Knappt någonting. Finland är fortfarande en så pass ung nation att ingenting tas för givet.
Vi svenskar brukar ju skryta om att vi inte haft krig på flera hundra år (även om det är en ”sanning” som kan diskuteras).
Finland har inte haft den turen.
Finland föddes i våld, i ett blodigt inbördeskrig mellan vita och röda, med avrättningar, bitterhet och över 30 000 döda som följd.
Hur påverkar det ett folk?
Sverige lyckades dessutom med skicklighet, feghet och tur steppa sig undan Andra världskriget.
Finland hade inte heller den turen.
Finland invaderades av Stalin och finländare fick slåss i hopplösa numerära underlägen.
Hur påverkar det ett folk?
Ja, en sak vet vi. Finländare pratar inte mycket om det hemska och jobbiga. De som var med valde i stor utsträckning att tiga. Att skryta och skrävla har aldrig varit finskt.
Men någonstans sätter sig givetvis sådana upplevelser. Förmodligen i det introverta finska allvaret och svårmodet.
En gång bevittnade jag en finsk karaoketillställning och jag glömmer det aldrig. Det var i Kuusamo, bara några mil från ryska gränsen och vi var några svenskar och norrmän som trodde att vi skulle släppa loss och ha en rolig kväll.
Så fungerar inte karaoke i Finland.
Ortsborna hade klätt upp sig (den finska klädstilen förtjänar en egen krönika) och karaoken var inget flams, den var på blodigt allvar.
Melankoliska finska tangosånger framfördes med en inlevelse och känsla som fick hjärtat att brista, trots att jag inte förstod ett ord av vad de sjöng. Sångerna mottogs med en värdig kort applåd, inget tjo och tjim, och allt var så oerhört vackert även om det också var en smula overkligt.
Vi svenskar vill ju så gärna hylla den danska folksjälen och avundsjukt berömma deras obekymrade och glada leverne. Men jag vet inte. För mig har den alltid känts lite tillgjord och falsk. För mig är den finska folksjälen däremot 100 procent äkta och dess tango är det perfekta soundtracket of their lives.
Och vad är egentligen den svenska folksjälen? Jag ser oss allt mer som ett neurotiskt folk som ifrågasätter oss själva och som ständigt verkar drömma om att vara något vi inte är. Vi är ängsliga, trendkänsliga, rädda och skrytsamma.
För en sådan osäkerhet är det tacksamt att ha en hackkyckling. I Sveriges fall har den hackkycklingen ofta fått vara vårt östra grannland. Någon vi pekat finger åt och gjort oss lustiga över.
Med åren har jag mer och mer börjat fundera på hur Finland har uppfattat Sverige under alla år. De måste ha sett oss som väldigt bortskämda. Rent av odrägliga.
Grattis, Finland. Jag bugar ödmjukt.