Vad det än gäller för obetydligt fenomen så finns det alltid någon som slängt ur sig en fråga på ett forum och fått fem-sex svar. Som med datorspelet som 1998 lärde mig stoppa korv. Det var korven Korvar som lärde oss – och beviset skrev jag och min bror ut och hängde upp: Diplomerade korvstoppare A. och K. Hörnell.
Jag visste att spelet kom från Onsalakorv, och trodde länge att vi fått med oss spelet från ett besök på korvfabriken. Numera vet jag att jag aldrig satt en fot i Onsala; spelet var en reklamkampanj som följt med en inplastad korvring från Ica Kvantum. Men Korvar, han är sann! Att googla reda på honom var lätt som en plätt; det finns till och med ett par killar på Youtube som filmat när de spelar det igen.
Värre är det med igelkotten. Igelkotten fanns på en mini-cd som följde med ett grattiskort cirka 1999. Du spelar som en igelkott som ska korsa en flerfilig bilväg. Jag minns splattljudet när igelkotten träffades och blev en blodfläck på gatan, och framför allt minns jag soundtracket. För att markera det festliga sjöng ett barn ”grattis på födelsedagen” om och om igen, med en röst helt tom på entusiasm. Två klapp i händerna mellan varje utrop: Grattis på födelsedagen. Klapp, klapp. Grattis på födelsedagen. Klapp, klapp. Och igelkotten plattades ut mot asfalten.
Att spelet fanns är jag säker på, eftersom det fortfarande är den födelsedagssången som används i min familj. Men jag blir sugen på att höra originalet igen, och ger mig ut på nätet. Jag provar all möjliga sökord på alla språk jag kan. Jag får upp coola födelsedagskort för pojkar, jag får upp lokaltidningsartiklar om kvinnor som vill rädda igelkottar undan bilar och robotgräsklippare, jag får upp tv-spelskotten Sonic. Jag inser att spelet liknar ett klassiskt arkadspel från 1981, men i ”Frogger” sjunger inget deprimerat barn i bakgrunden.
Efter en matpaus dyker jag ner i Kungliga bibliotekets mediedatabas, där alla svenska datorspel ska finnas bevarade, och hittar snabbt flera glädjande poster. Korven Korvar finns på cd-rom i tryggt statligt förvar, fastän han bara var en löjlig reklamkampanj. Även en annan barndomsfavorit, det smått psykedeliska ”Stötnisse åker hiss” från 1995, finns. En hel barndom bevarad i bergrummen under huvudstan.
Men så var det igelkotten. Jag söker alla variationer på födelsedag, igelkott, grattis, trafik som jag kan komma på. ”Clifford – Den stora födelsedagen” dyker upp, liksom ”It’s my birthday” och ”Lär dig engelska ord på Nalles födelsedag”. Men jag vill inte lära mig engelska ord! Jag vill vara en liten igelkott som korsar en väg och jag vill att det ska skvätta lågupplöst blod när en långtradare kör på mig!
En djup suck när jag inser vad som är i görningen. Spelet har sakta upphört att vara det det antagligen var: en hastigt hoprafsad skiva underhållning som varade i typ en kvart, från en tid när ”Cd-rom på köpet!” var en gångbar gimmick. Tretusen igelkottstaggar borrar sig allt längre in i hjärnan; igelkotten har blivit min vita val. Hur mår igelkotten, hur mår barnet i dag? Sjunger hen fortfarande lika håglöst? Har hen provat antidepp?
I sinom tid lär besattheten, om jag känner mig själv rätt, ersättas av en ny. Men just i dag finns det ingen fråga som betyder mer för mig än: VEM, som uppenbarligen vill mig illa, är det som har raderat Universums Bästa Datorspel från jordens yta?