Visst – utvecklingen inom IT har gjort världen mindre för alla. De tekniska landvinningar som görs, och gjorts, har fört länder och människor närmare varandra. Vem som helst har möjlighet att utrycka sig i offentligheten, inte bara makthavare och journalister. Det är förstås bra och ger en mångfald.
Men en tangenttryckning bort finns en annan sida som sprider sig som en löpeld och blivit vardag. Där finns hatet, ignoransen och intoleransen. Där finns en amerikansk president som kan sprida lögner med en axelryckning, för att i nästa sekund meddela att han bara ”skojade”.
Med internets intåg i vår vardag har de mörka krafterna – galningarna, rasisterna, extremisterna och konspirationsteoretikerna – plötsligt upptäckt att de inte sitter på en isolerad ö – alldeles ensamma och pratar för sig själva.
Nej, på nätet hittar de jämlikar och likasinnade. De kanske inte är så många som de verkar men de hörs, de syns, de triggar varandra och de vågar stå för sina unkna åsikter.
Något som varit otänkbart för 10-15 år sedan kunde du se på Medborgarplatsen i helgen. Där skrek, till synes helt vanliga svenskar, ut sitt ursinniga hat mot de unga afghaner som demonstrerade mot att de ska utvisas till sitt hemland.
Men kom ihåg att sättet att formulera detta hat startade i de anonyma kommentarsfälten bland likatänkande. Där togs de första stapplande stegen som nu visa på gator och torg – till fullt beskådande för alla.
På någon sekund går det i dag att skriva en mening som hotar, förnedrar och kränker. Och gränserna flyttas oroväckande snabbt till ställen bortom all humanitet.
140 tecken på Twitter går att hamra ned på någon minut. En delning på Facebook görs på en tiondel av en sekund.
Ibland kan det faktiskt vara ganska bra att räkna till tio – eller varför inte hundra - tänka till och sedan skriva en insändare i NSD.s papperstidning om du har något att säga.