När jag skulle möta Börje Ekström och Yun Liu i Kulturens hus var jag ute i god tid. Jag fördrev tiden med att gå på Anu Tuominens utställning "Isvattenfärger" i konsthallen. Den var väldigt fascinerande. Konstnären arbetar med loppisfynd och gamla textilier. Hon sorterar och förändrar det som andra inte längre vill ha och gör konst av det.
"En dimmig morgon" hette ett verk i form av en samling hopfogade gamla sockar och vantar. "Tidig morgon vid havet" bestod av en massa stenar från Norra ishavet och en grön tvål – placerade i var sin enkel tvålkopp i plast. "Landskapsskiss", som blev min favorit, bestod av ett målarskrin och pennor och kritor i olika färger och storlekar – allt från hela till små, små stumpar. "Rödpeppar och kardemumma" hette ett verk som bland mycket annat innehöll ett par gamla barnstövlar fyllda med videkissar och ett par ålderstigna vuxenpjäxor fyllda med strösocker och en sked att ta med.
Tyvärr plockas utställningen ner i dag. Typiskt! Men håll koll, den kanske visas på något annat tillgängligt ställe snart.
Börje Ekström var några minuter försenad när han lite andfådd och rosig om kinderna dök upp till vårt möte. Jag försäkrade att förseningen inte spelade någon roll men Börje bad om ursäkt gång på gång och hänvisade till att allting tar så mycket längre tid när man är pensionär. Själv hade jag hunnit tänka att jag blivit dement och gått till fel ställe.
Börje Ekström är en aktiv pensionär. Han försöker fylla sin tid med meningsfulla aktiviteter. Att vara volontär i Röda korset och hjälpa männniskor från andra länder att lära sig det svenska språket är en sådan aktivitet. Den ger honom själv mycket glädje och en känsla av att vara behövd och den är av jättestor vikt för läsarna Yun Liu från Kina och "Jörgen" från Ryssland.
"Hon är så förtjusande!", säger Börje om Yun som humorisktiskt himlar med ögonen till svar.
För drygt fyra år sedan träffade jag läsaren Mojgan Farahania från Iran och hennes medläsare Elisabet Johansson. Det var också inom Röda korsets medläsarverksamhet i Luleå. Elisabet hade varit sjukskriven i flera år för besvär med ett knä efter jobb inom sjukvården. Att bli medläsare såg hon som ett bra sätt att göra nytta och få socialt umgänge. Mojgan och Elisabet läste dagstidningar tillsammans och Mojgan intygade att det betydde väldigt mycket för henne både kunskapsmässigt och socialt.
Mojgan hade bott i Byske innan hon kom till Luleå och hon påpekade att kontakten mellan människor var mycket större där än i Luleå. Hon fann det väldigt konstigt att människor inte pratar med varandra. "Inte ens grannar gör det!", sade hon förskräckt och berättade att människor står mycket närmare varandra i den iranska kulturen. Hon förfasade sig inte minst över att människor kan sitta alldeles ensamma i sina hem eller att de bara har ett djur som sällskap. "Ett djur kan inte ersätta en annan mämnniskas sällskap. Det går inte att prata med djur", sade hon.
Luleåborna får alltså dåligt betyg av både Yun Liu och Mojgan Farahania – när det gäller att vara sociala. Vi måste skärpa oss. Är ni med på det? Nästa gång när jag intervjuar en människa med ickesvensk bakgrund i Luleå vill jag inte höra att vi inte visar vänligt intresse för dem genom att till exempel prata med dem. Förstått?
Börje Ekström och Elisabet Jonsson är goda förebilder för oss.