Vi har haft vår första salstenta i kursen Statsvetenskap.
Jag är superäldst i klassen med mina snart 36 år. De flesta har precis stått och viftat med vita studentmössor på ett lastbilsflak och sjungit ”Fy fan vad vi är bra!”. Nu är de ute i det vi kallar verkligheten och de behandlas som de vuxna människor de faktiskt är. Jag ser att det är en svår omställning för många att lämna de relativt ansvarsfria ungdomsåren och axla ett vuxenansvar.
Redan innan tentan förvarnade läraren om att en hel del av studenterna förmodligen inte skulle klara av skrivningen. Det uttalandet baserades på tidigare erfarenheter av studenter som kommit direkt från gymnasiet in till universitetsvärlden. Glappet mellan skolmiljöerna och skolkulturer har varit för stort och många fixar helt enkelt inte av den omställningen.
Det slarvas från studenternas håll med att gå på föreläsningar, det slarvas med att beställa kurslitteratur, det slarvas med att läsa böckerna, det festas och sovs och sedan skiter det sig med tentan.
Sedan struntar man helt i kursen eller programmet när även omtentan blir en katastrof. Trycket blir för hårt, drömmen om studiepoäng läggs på is, eller dör helt.
Studenterna har därmed ställts inför en grå trist verklighet de inte var beredda på: En akademisk utbildning kräver hög ansträngning.
Lärarens förmaningar om att det krävs disciplinerade studier för att klara av tentan tycktes ha föga effekt. Flera fick ett rött F på sin tenta. Moloket fick de lämna lokalen med omtentan i sikte. Någon viskade att en fest går aldrig att göra om, men omtentor finns. Därför hade fest varit hens högsta prioritet de senaste veckorna.
Men det är inte bara studentfestandet som är akilleshälen.
Det är uppenbarligen ett hårt uppvaknande att flytta hemifrån från curlande föräldrar som fixat allt från käk till tvätt till att börja sköta hushåll själv och därtill komma in i universitetslivet. Helt plötsligt ska man göra allt själv och eget ansvar och studieteknik är A och O. Det går inte att klara av studierna om man inte bryr sig om sitt eget lärande. Det går inte att förvänta sig att läraren ska serva en med böcker, extra information, personligt pepp och så vidare. Ingen tjatar på en om att läsa läxorna. Ingen tvingar dig att välja det ”tråkiga” före det roliga, utan du måste själv göra alla val och prioritera. Här testas konsekvenstänkandet rejält. Och grupptrycket är hårt: Väljer du plugg före fest är risken rätt stor att du får en stämpel som en tråkig en.
I vår studietråd på nätet ber studenter läraren om kortfattade sammanfattningar i ämnet och extra privata lektioner, läraren försöker tålmodigt förklara att det är ett universitet vi befinner oss på och att hens timmar kopplat till ämnet är begränsade. Det finns ingen möjlighet till privat service av vuxna studenter, studenterna måste själv.
När en treåring säger: Kan själv! säger de unga universitetsstudenterna: Kan du fixa?
Vad hände på vägen?
Det är curlinggenerationen som blivit vuxna.