Jag vet inte om man kan kalla det för tics. Men varje gång jag intervjuar ett lite halvkänt band som ska spela långt utanför Sveriges gränser, börjar Big in Japan spelas i mitt huvud. Inte Alphavilleoriginalet utan Ane Bruns vemodiga version.
Big in Japan, eller stor i Japan, är ju ursprungligen ett nedsättande uttryck för västerländska musiker som misslyckats i framför allt Nordamerika och Europa, men nått framgång i Japan. Den svenska realityserien tillika Henrik Schyffert-experimentet Stor i Japan från 2008, grundade sig på samma idé - att västerländska artister alltid kan förnya sin karriär genom att uppträda i Japan.
Men varför är det så här då? Hur kan en artist som går lite så där halvbra i Sverige ändå slå i säg Japan eller Sydamerika?
Jag tror först och främst det handlar om vad man menar med ordet "slå". Svensk musik har väl inte sålt så värst mycket skivor ute i världen någonsin. Med några få undantag. Visst, vi kan fylla konsertlokaler lite var stans i världen, svenska melodier spelas i allehanda filmer och tv-serier och fler och fler får uppträda i amerikanska talkshows. Så det går ju bra. Ändå. Men att bli hyllad på några få specifika forum, kan det räknas som att slå?
När den svenska popvågen på 1990-talet var som störst, var det inte många utanför landets gränser som höjde nämnvärt på ögonbrynen. Förutom. Tystnad. Trumvirvel. JAPANERNA! Men av någon anledning räknas det inte som "på riktigt". Och är inte det lite typiskt svenskt. Att man liksom ska vara älskad av rätt folk för att det ska räknas. Jag tänker likadant. Big in Japan klingar lite töntigt i mina öron också, om jag rannsakar mig själv. Men tänker jag på det en vända till, är det ju befängt! Jag hatar ju egentligen den där svenska svårheten. Eller "ängslig hipphet" som någon insatt i någon stor, svensk musiktidning förklarade det.
Det var väl egentligen skitkul att Pandora fick en karriär utomlands, eftersom vi, extremt trendkänsliga svenskar, tyckte att hon ja... sög (läs: inte var nog cool). Ok, nu var kanske Pandora ett dåligt exempel men ni fattar. Och frågan återstår: Spelar det egentligen någon roll vem som lyssnar på ens musik? Om det är japaner eller amerikaner? I viss mån gör det väl det. Tyvärr. Jag antar att det är lite som med fin- och fulkultur. En miljon skrikande teens är nästan hur man än räknar mindre än en klick coola klubbkids.
Men tillbaka till Japan. Eller Costa Rica. Eller vilket land det än må vara. Varför duger viss musik där och inte här? Är det den här ängsliga hippheten? Eller är det så enkelt att vi är så himla lite folk i Sverige? Eller är det så att dessa länder fortfarande ligger efter när det kommer till musiksmak och gillande av vissa genres? Jag vet inte.
"Grejen med Japan är att om du väl lyckas få en lojal skara fans, så kommer de att stanna hos dig. De försvinner inte." Som en musikförlagschef
stationerad
i Japan ut-
tryckte det.
Well...