Lina Norberg-Juuso: Brev till Kerstin Thorvall, var du nu befinner dig

Det var ju dumt Kerstin att jag inte skickade det där mailet när du fortfarande var briljant kolumnist i Aftonbladet. När ålderdomen inte helt hade besegrat dig och demensen inte bitit dig skonigslöst i strupen. Jag tänkte skriva till dig och tacka för att du fanns i mitt liv, även om jag nu inte fanns i ditt. Du var närmare åttio, jag var strax över tjugo år men läste febrigt dina bokstäver i kvällspressen. Du skrev om hur det kändes att inte kunna gå ut själv på promenad, att inte kunna bestämma själv när vårsolen skulle njutas av och hur ångest kändes. Hur det var att att ha svarta demoner huggandes där innanför revbenen, de hade bott där nästan hela ditt liv. Lärde du dig leva med dem, demonerna? Måste man lära sig leva med allt här i livet, eller är vissa saker som de är? Oföränderliga? Vissa har gomspalt, blindhet, lytthet, vissa har ångest. Guds gåvor fördelas olika och vi kan bara acceptera, fast vi hellre vill slåss så knogarna blöder mot det vi upplever som orättvisa. Men ingen har väl egentligen på sant och ärligt lovat oss rättvisa. Den finns inte. Det är ljug till barn och när de växer upp blir slaget hårt om de fortfarande skriker: Rättvisa! trots att de har mätta magar och tak över huvudet. 

Det var ju inte bara i tidningen jag läste dig Kerstin. "Provokationer passioner personer och en eller annan hyacint" i min bokhylla är full av musöron. Jag har läst om och om igen, och vet du Kerstin, det du har lärt mig är att man faktiskt får skriva. Som man vill. Man får vara alldeles livrädd och opassande och missanpassad, men skriva får man. Du skrev att kåtheten gjorde dig självlysande och galen och du tiggde om att få bli liggd med. Kvinna, människa, Kerstin Thorvall. Du har med din penna gett mod åt mig, och det var ju för dumt Kerstin, att jag inte skrev till dig för att tala om precis hur det var. Men du ska veta att jag tänkt på dig ofta, ofta, undrat hur det är med Kerstin. Du vet väl om att din mor, som du inte gillade, gav dig ett mycket vackert namn. När jag var gravid med andra barnet, sa jag att om det nu blev en tösabit igen så skulle hon kanske heta Kerstin, men med ä, Kärstin. Det blev en son och Kerstin med ä, Kärstin, får sparas ifall det nu kommer fler barn till min livmoder. 

När min dotter var nyfödd lånade jag din "Porträtt av ett mycket litet barn" och jag bugar inför skönheten i illustrationerna du gjort av en av dina fyra söner. Du var tydligen ingen bra mor, det sa du själv och jag läser att du nästan inte hade kontakt med dina barn. Sorgligt, så sorgligt. Men i "Porträtt av ett mycket litet barn" tycker jag mig se att kärleken, den fanns ändå fast den inte var konkret. Jag hoppas att dina barn kan se det, känna det, att de inte bara saknat och förbannat sin mamma som var som Pippi Långstrump. Hon gick före. Hon sket i. Visade fingret åt. La sin själ på den offentliga gatan. Att trampas på. Eller varsamt smeka. Hon gjorde som hon ville, oavsett om det passade eller inte. De andra, vi andra, vi var som Tommy och Annika, kikade på. Recenserade. Tisslade och "Kan man göra så!". Pippi var ensam. Mamma död, pappa kung någonstans och Kerstin kändes ensam där på ålderdomshemmet. Övergiven, övergav?