På 70-talet visade SVT en fascinerande dramatisering av Ivar Lo Johanssons roman Godnatt, jord. Åtta timmar slow-tv där Tor Isedal sköt ner en grep i dynghögen, Ingvar Hirdwall la in en prilla och Claire Wikholm sa ptro till en utmärglad märr som klafsade i en lerig potatisfåra. Mycket mer hände inte i denna coronatelevisionens föregångare.
Trots att Sverige inte drabbats lika restriktivt som många andra länder, har livet vissa likheter med den småträliga tv-serien. Planering är inget att tänka på. Närtid handlar inte om dagar, snarare månader eller år. Tillvaron är som en släpig lunk i svartvitt.
Det spekuleras i att krisen kommer att förändra samhället med större medmänsklighet, satsningar på omsorg och mycket annat välmenande och godhjärtat. Visst, det kommer en dag när det här är över och då lär en hel del ha påverkats av den långa isoleringen. Men förmår coronakoman även att ta kål på 2000-talets självförverkligande livsstil, att vi måste hinna uppleva extra allt innan vi dör?
I decennier har vi tränat upp oss till veritabla fullblodsproffs på aktivitetshysteri. Är helgen oplanerad, ser vi raskt till att ta en weekend i London, träna upp näsan med whiskyprovning eller hitta en enfaldig vägg att klättra på. I vårt supereffektiva quick-fix-samhälle strävar vi ständigt efter att fylla alla tomrum med hittepå för att slippa stanna upp, tänka efter och titta in i oss själva. Men nu sitter vi i vår ofrivilliga eller självvalda karantän och tvingas reflektera över livets stora och existentiella frågor. Social distansering har blivit en grundkurs i nervarvad normalitet.
Människans minne brukar vara kort. Erfarenheter som i stunden varit dyrköpta har en tendens att försvinna snabbt som en avlöning. Dessutom tycks mänsklig uthållighet vara lika flyktig som handsprit; När tillvaron återgår till ett normaltillstånd, hemfaller vi snabbt till villfarelsen att bara blicka framåt, aldrig bakåt.
Men det är annorlunda den här gången. Det onormala kommer att etsa sig fast i minnesbanken länge. Pandemin blir som ett mentalt ärr, en varaktig påminnelse om vår sårbarhet, som sitter kvar långt efter att det onda viruset utplånats.
Dessvärre håller virussmockan på att bli en finanssmocka bortom begriplighet. Stater och företag närmar sig barskraphetens kistbotten. Till all olycka biter sig arbetslösheten fast på en tvåsiffrig nivå. Över hela Europa står livsmedelsproducenter med växande överflödsberg av ost, smör, kött och sjöar av vin och mjölk som ingen konsumerar; belgare uppmanas stödäta mer pommes frites, britter mer biff, fransmän mer ost. Samarbetet inom EU knakar i fogarna som aldrig förr – inte minst eftersom unionen mötte pandemin som en fågelholk, utan tillstymmelse till plan för hur medlemsländerna ska agera tillsammans i händelse av en samhällskris.
Behovet av en strategi för att hjulen ska börja snurra i Sverige och omvärlden är brutalt akut. Men så länge vi inte har ett coronavaccin kommer en seg sordin att prägla omstarten. Tills vidare får vi trösta oss med, att den ensliga tillvaron ger oss en unik möjlighet att jobba bort vårt rotade missbruksberoende av rajtan-tajtan och ständiga dopaminkickar.
Den som inte vet hur man startar avvänjningen, rekommenderas att träna med tv: Titta på Den Stora Älgvandringen – en folkbildning i konsten att lära sig ha tråkigt och samtidigt uppskatta livets små glädjeämnen.