De senaste åren har den där känslan bara förstärkts, den som nästan kräver att alla ska in i hyllningskören om Luleå.
Allt är fantastiskt. Alltid. Tillväxten. Idrotten. Byggandet. Superkommunen.
Det har mer och mer börjat låta som en fanatisk sekt, vilket nästan är lite otäckt.
Då kan det vara både skönt och nyttigt då någon kommer utifrån och säger något helt annat. Det är bra för självbilden om inte annat, som annars tenderar att explodera av självbelåtenhet.
Via Facebook fick jag nys om ett radioprogram som direkt fångade mitt intresse. Det var Mark Isitt, en provokativ arkritekturjournalist, som besökt Luleå i en serie program som kallas för ”Stadsinspektionen”. Avsnittet lockade med att Luleås motgångar spelas av stadens arkitektur.
Superspännande.
Jag började lyssna och till en början matades vi lyssnare av framgångsbilden. En lulebo får berätta hur fantastiskt allt är ”Vi har det fint på alla plan, vad gör dom i södra Sverige?”. Även våra båda kommunalråd får chansen att leverera PR-bilden om staden med låg arbetslöshet, högsta tillväxten och ett jättestort självförtroende.
Så långt precis som vanligt, alltså. Men sedan ändrar programmet ton. Mark Isitt vandrar runt på Luleås gator och förfasas. Verkligen förfasas. Som lulebo är det kanske inte roligt att lyssna på, men det är just sanningar som svider som man verkligen behöver höra ibland.
Isitt beskriver hus som lådor i hudfärgad plåt med turkosa fönsterkarmar. ”Som att sätta ögonskugga på en gris”.
Sedan utser han Max restaurang vid Filmstaden till Luleås förmodligen fulaste hus.
– De huserar i en kåk som är så vedervärdig att den är obeskrivlig. Det går inte. Jag ger upp, stönar Mark Isitt.
Att just Max kommer från Luleå gör han givetvis ett nummer av.
– Signalen de sänder är att de rent av hatar Luleå.
Så där går han på, lika skoningslös som underhållande. Och när han tar upp Kulturens hus bränner det verkligen till.
Detta hus som vi ska vara så stolta över. Som arkitekter från hela världen fick tävla om men som en arkitektbyrå från Luleå råkade vinna.
– Det bästa läget där arkitekter från hela världen presenterade allt möjligt spekakulärt. Vad väljer man? En byggnad som kunde vara ett bilshowroom på en av de motorleder som kringgärdar Luleå.
Aj. Den sved. Även i mig. Men det är ju sant.
Att man ändå oftast blir glad av Kulturens hus säger mer om staden i övrigt.
Men Luleå är inte bara ful. Den har sina juveler och i Mark Isitt tar även upp de hus som alla byggdes under några få och väldigt expansiva år i mitten av 50-talet: Shopping, Postenhuset, Badhuset och så vidare. Även Bergnäsbron byggdes då.
Det är hus och byggnadsverk som står sig väldigt fint än i dag.
Men 50-talet är länge sedan och Fuleå förtjänar faktiskt nya hus att vara stolt över.
Luleå borde blir staden som är – och inte skulle kunna vara.
Fotnot: För er som vill lyssna på programmet räcker det med att googla ”Stadsinspektionen + Luleå”.