Känner ni till Squid Game? Inte? Ni kan gott se den, den är inte så dum, en koreansk tv-serie om ett gäng plågade individer med ekonomiska bekymmer som erbjuds en rejäl förmögenhet för att vara med i ett spel. Det negativa? De som åker ur spelet dödas snabbt och brutalt.
I veckan har Squid Game valsat runt i etermedierna en hel del, inte utan norrbottniskt fokus. Det var nämligen när rektorn på Örnässkolan, Sofia Kvick, skickade ut en varning till elevernas föräldrar om att hon uppmärksammat att det lektes Squid Game på skolgården som bomben briserade. Inte utan förtjusning rapporterade tv-nyheter om dödslekar, tidningar skrev om de små barnen som såg människor skjutas i huvudet och fler rektorer följde Kvicks exempel med varningar till föräldrar.
Upprinnelsen till det hela var att rektorn sett en unge gå omkring med ett blått och ett rött kort, en attiralj från serien (ni får se den själva om ni vill veta mer, fjärran vore det mig att spoila någons tittarupplevelse). Det har också funnits rapporter om att barn lekt till exempel Grönt ljus, rött ljus, en av lekarna som deltagarna i tv-serien tvingas tävla i.
Huruvida något enda lågstadiebarn faktiskt sett Squid Game vet vi fortfarande inte. Det finns många andra sätt som små barn kan nås av den här informationen i dagens samhälle – helt utan att se människor störta mot sin död eller bli skjutna i huvudet. Grönt ljus, rött ljus lekte vi på skolan i Avan – då under namnet Ett-två-tre-ost. Att den fått nytt namn tack vare en koreansk tv-serie gör mig måttligt oroad. Att diverse utmaningar från serien sprids i de sociala medier som den yngre generationen använder fyller mig med begränsad skräck. Ännu mer minskar mina bekymmer när jag hör på P1 (hej, åldersmarkör) och en forskare berättar att stor del av empirin kring videovåld – så stor del att det i stort sett råder konsensus, åtminstone inom vissa fält – pekar på att barn inte på något sätt blir mer våldsamma av att titta på fiktivt våld. Barn generellt är inte pantade, de kan oftast skilja på verklighet och dikt, de vet vad man får och inte får göra. Däremot behöver de, som alla vi andra, bearbeta sina upplevelser. Det gör de genom att leka.
Min kära mor, som på ett fullt rimligt sätt bryr sig om sina barnbarn som just börjat skolan, skickade mig en länk från nyheterna och förfasade sig över det hemska våldet som sprider sig bland kidsen. Det är fint gjort av henne, men jag tror inte på det. Fenomenet är ju inte nytt.
När jag var ung var videovåldet på var förälders läpp, vi hade ingen video men jag förnekades våldsglorifierande He-mangubbar hemma. Istället åkte jag till min kompis Jakob och glorifierade våldet med hans He-mangubbar. Så var det då. När kära mor var ung förfasade sig föräldragenerationen över Elvis Presleys höftrörelser, Beatles frisyrer och skjutandet i Bonanza, något årtionde senare var det hårdrocken som fick bära hundhuvudet för ungdomens okristliga beteende.
Naturligtvis är det inte oproblematiskt att småpojkar leker våld som jag och mina vänner gjorde på vår tid, men det är föremål för en egen krönika. Självklart ska inte småbarn se Squid Game. Men: Det finns en mängd saker som behandlas i Squid Game som faktiskt är intressanta att diskutera. Könsroller, sociala strukturer, känslor av otillräcklighet, utsatthet, ojämlikhet och solidaritet. Låt oss prata med våra barn om det istället – de vet att våldet på tv är på låtsas.