Redan som grabb förstod jag att fisket var nått alldeles speciellt. Där fanns spänningen och ensamheten, tystnaden och det riktigt stora äventyret. Så hände nått som fick mig att se fisket genom andra ögon. Jag fick en kamera av min morbror. Han sa att du måste ha en dylik mackapär så att dina kompisar tror på vad du säger.
Kameran viktig
Åren gick och jag fotade mina fiskar, alltid i svartvitt och alltid på 6x6 negativ. När jag till slut fick ynnesten att fota min första frisimmande bäver öringån kändes det som om jag hade passerat en milstolpe.
Många år senare satt mina numera bortgångna vänner, konstnären Rolf Smedman och knivslöjdaren Sveneric Loodh och avnjöt en stilla afton intill det jämtländska storfiskevattnet Gimån. Kvällen var som gjord för nostalgiska övningar, Rolf tände pipan och Sveneric spanade slött efter vak.
Sällsamt möte
Plötsligt kom länets största älg plumsande ut på en näraliggande udde i ån. Det var en magnifik syn, en bild av lycka som naturligtvis borde förevigas. Döm om Svenerics stora besvikelse när han upptäckte att han hade glömt kameran.
Naturligtvis hände det som inte fick hända. Älgen stod kvar och skruvade nervöst på de stora öronen. I samma sekund som kameran hade saknats simmade en utter, detta sällsynta djur, precis framför älgen. Scenariot blev en bild som tyvärr aldrig blev plåtad.
Jag minns när grabbarna berättade historien för mig. Sveneric var fortfarande uppbragd och sa med bestämdhet att kameran är en sportfiskares absolut viktigaste utrustningsdetalj. De visdomsorden har jag tagit till mig och skulle inte ens kunna tänka mig en fiskefärd utan kamera. Numera är jag helt digitaliserad och har lämnat efter mig 21200 diabilder om fiske världen över.
Hur tas bilden?
Ett gott råd till er alla, som kommer att ta till sig NSD-Fisket i sommar, är att aldrig glömma kameran. På min privata packningslista står kameran överst på dagordningen.
Hur fotar man då en fångad fisk? Det finns några hörnpelare i den här hanteringen som kan vara viktiga att notera, nu när storfisken äntligen ska förevigas. Eftersom de flesta av er numera har digitala kameror kan man slösa lite med bilderna, en fördel när fisken ska fotograferas.
Om du tittar på den bild i den här artikeln som föreställer mig, med vacker röding, ser ni att jag håller fisken vågrät i händerna. Där finns ”regel” nummer ett. Att fotografera en fisk som ligger på marken ger sällan den tredimensionella känslan. Därtill syns fisken alltid bli för liten, ett aber för oss sportfiskare. Även om du lägger till en måttstock, eller en tändsticksask, ger du aldrig fisken rättvisa.
Balansen viktig
Helst för fångtmannen/kvinnan vara med på bild. I sammanhanget kan nämnas att en fångad fisk, även om den hålls i händerna, inte blir bra om den hänger lodrätt. En given fördel med att hålla fisken, som jag gör på bilden, är att fisken lätt kan återutsättas. Bäst är faktiskt att hålla den upp och ner, i ryggen, eftersom fiskens tarmpaket lätt kan skadas. Har du greppat fisken i gälarna, och om den blöder, är den omöjlig att släppas tillbaka.
Det händer ibland att vi vill fotografera en död fisk. Min morfar sa alltid att en fisk som har slagits ihjäl aldrig får blöda, därför stack han dem aldrig. Det kändes helt enkelt oetiskt för honom att se den tänkta middagen ligga och blöda. Samma gäller för fotograderandet av en avlivad fisk. Skölj fisken i vattnet så att eventuellt blod avlägsnas, plocka bort blad och annat som kan ha fastnat på fisken, innan bilderna tas. Då kan det bli ett riktigt vackert stilleben.
Att fånga det sällsynta
NSD-Fisket har genom åren blivit en riktig klassiker och en begivenhet för oss sportfiskare. På sätt och vis är det en tävling, där ramarna byggs kring kamratskapet, naturupplevelsen och spänningen. Äntligen har sommarsäsongen börjat.
Martin in action. Det gäller att hålla en låg profil i allt sportfiske.
Foto: Gunnar Westrin.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.