I köket kan jag vara en cool BH-lös rocker i förkläde.
Fantisera om att vara Lisbeth Salander – Salander löser thrillerpussler och datahackar – jag löser vardagsmatens mysterium. Kokböcker i all ära – men recepten är till för att göra hård konsekvent revolt mot.
Köket är ett forum för anarki. Känslan av att våga visa ett långfinger, som man slickat rent från vispad grädde, åt regler och skita i alla instruktioner om präktiga deciliter mått hit och dit.
Det skapar något som liknar eurofori. Recepten får stå där som mossiga tråkiga föräldrarna som TALAR OM hur en ska göra, och så gör som man själv vill.
JAG-SKITER-I-VAD-NI-SÄGER! Människan måste få ha lite frihet någonstans liksom. LÅT-MIG-VARA-I-FRED.
Jag använder tusen kastruller om jag vill och att skapa kaos är en rättighet.
Så klart får man ju ta smällarna då.
Om man lägger ihop ätbara beståndsdelar som direkt hamnar i en olöslig konflikt får man övertyga sig själv och övriga familjen om att makrill i konservbruk också är en middag.
Samtidigt får en deklarera tydligt att man inte är öppen för någon som helst negativ argumentation i frågan. Sonen minns fortfarande den där som fisken blev en katastrof och middagen serverades först 21.00 en vardag och då var alla darrande bleka av hunger.
Men det är något speciellt med att få göra sina egna misstag. Felandet kan till och med bäras med stolthet.
Fråga alla teenages om normbrytandets kittlande berusande romantik.
Livsexir ligger utanför det perfekta. Och ibland blir det så klart rätt, den stoltheten. Att ha kunnat och ha gjort det själv med egna händer och eget huvud.
Som idag.
Det var verkligen ett förtusanväder och inte ens benhåret kunde värma mig. Allt kändes för tungt och för obehagligt blött. I kylskåpet fanns en pensionerad vitkålshuvud och kokt ris. Hur vänder man det underläget till en lyckad vardagsmatch? Jo - man kommer ihåg en finsk kålpudding som serverades hos en rekorderlig vän och så kommer längtan efter att återskapa den känslan av kärlek på en tallrik och atomsfären av hemtrevlighet som kommer med tillagad kål. Man går därför och köper blandfärs, steker i hop det med en rejält klick smör och en lagom uppkäftig gullök, fräser vitkål med en klick sirap, gör sedan en förförisk bädd ( nåja) av ris i botten på en form, lastar på köttröran och toppar med vitkålen, häller över lite äggstanning och in i ugnen.
Och så kokar man ihop en stabbig gräddsås som bara består av kalvfond, soja, grädde och smör och så äter familjen härligheten ihop med sur lingonsylt.
Då. När det landar i magen och barnen ber om en till portion ( men påpekar att nästa gång vill de ha kållåda utan kål) då förvandlas hela förtusanvädret till mysrys och kroppsbehåringen värmer skönt.
PS: Att göra en kålpudding utan kål är skvatt omöjligt. Det diktade Povel Ramel fyndigt om i ”Sånt som vi inte kan”.