Den metalliskt klingande smällen dånade ut som ett flyglarm över Luleälven. Ganska precis samma ljud som när Tom blivit grundlurad av Jerry och fått en stekpanna rakt på fontanellen.
Det dröjde några sekunder av cirkulerande, kvittrande pippifåglar över mitt huvud innan jag insåg vad som faktiskt hade inträffat.
Jag hade sprungit in i den berömda betalväggen.
Den bultande, sprängröda bulan på min panna var stor som en knytnäve. Väggen stod kvar där, oberörd, log i mjugg och hånade mig med något erbjudande om att bli prenumerant för 49 spänn första månaden.
Jag var fly förbannad.
Min första instinkt var att ta till sociala medier. Nu skulle de där förbaskade tidningspamparna få sina fiskar varma.
Skulle jag BETALA för att läsa tidningen på nätet? Nix. Nope. Aldrig i livet.
Jag slängde mig över kommentarsfältet på Norrländska Socialdemokratens Facebook-sida och komponerade ihop ett par väl valda meningar med kirurgisk precision.
”FÖRBANNADE BETALVÄGG!!!” följt av tre emojis som gjorde tumme ned-tecken.
Ja, jäklar. Där satt den, tänkte jag.
Men bara millisekunder innan kommentaren skulle publiceras så hejdade jag mig.
Varför? Jo. Jag insåg nämligen att jag inte är dum i huvudet. Åtminstone inte i just det här hänseendet.
Att människor reagerar starkt på pluslåsta artiklar är en av universums sämst bevarade hemligheter. Det är något med att studsa in i betalväggen som kastar den upplysta homo sapiens tillbaka till när vi gick på alla fyra, precis hade upptäckt elden och kommunicerade genom grymtningar.
Men det finns något ännu värre än att man faktiskt måste betala för innehållet. Då syftar jag på det som i dag klassas som ett brott mot mänskligheten och enligt många borde leda till både landsförvisning samt offentlig halshuggning medelst giljotin.
Att dela en pluslåst artikel via sociala medier UTAN att varna alla för den ökända betalväggen. Det är något man gör med livet som insats.
En del av förklaringen till detta kräver att vi backar bandet några decennier. Till när journalistiken tog sina första stapplande steg ut på internet.
På den tiden visste man inte riktigt hur nyheter skulle konsumeras i framtiden. Det fanns troligen heller inga vettiga modeller för att ta betalt för innehållet. Och när väl en tidning fanns online kunde väl inte dess konkurrenter vara sämre?
Allt släpptes fritt. Gratis för allmän beskådan.
Men det krävs naturligtvis inte mer än en lågstadieelevs intellekt för att lista ut att det inte är hållbart på sikt rent ekonomiskt.
Skulle medier som tidigare livnärt sig på prenumeranter och annonser låta allt de producerar ligga gratis på nätet? Då kommer prenumeranterna så småningom att säga upp tidningen och läsa den gratis på hemsidan istället.
Precis som vem som helst hade gjort.
Det som däremot är totalt obegripligt är gemene mans furiösa ilska mot att stoppas av pluslåsta artiklar.
Visst kan det vara lite smått irriterande. Och, ja, det var gratis för 20 år sedan.
Men nu ser världen inte ut så längre. Det innebär att om du hemskt gärna vill läsa den här publikationen lär du behöva betala för det.
Alternativet är att inte läsa alls. Svårare än så är det inte.