Vill du skriva krönikor i NSD var femte lördag? Frågan kommer från nyhetsredaktör Peter Lindvall. Jag tackar naturligtvis ja.
Det ska bli så roligt att återknyta kontakten med er nu och att få ”möta” alla läsare som tillkommit under de senaste åren. Var femte vecka ska jag dela med mig av mina tankar och känslor rörande allt och ingenting. Jag har mina rötter i Tornedalen och det är högst sannolikt att jag då och då kommer att beröra det – till exempel.
I dag har det gått tre och ett halvt år sedan jag lämnade NSD efter en kollaps. Jag mäktade inte med de nya krav som ställdes på mig till följd av den omvälvande förändring som massmedia i allmänhet och pressen i synnerhet genomgick. Den då papperstidningsläsandet började minska för att istället flytta till webben.
Jag var bortskämd med att alltid ha haft en fotograf med mig och därmed också en chaufför som säkert tog oss, och hittade, till de ställen där vi skulle jobba. När fotograferna sades upp klarade jag inte av att själv göra det som de hade gjort också och jag lyckades inte nå de digitala mål som sattes upp för mig.
Jag grät i flera veckor efter att jag blivit hemma, över att efter 38 år i yrket inte klara av det längre. Jag grubblade dygnet runt över hur allt skulle bli för mig.
Läkaren på hälsocentralen förstod min situation och sjukskrev mig. Min företagsläkare konstaterade så småningom att jag nog behövde hjälp att komma ur den djupa mentala grop som jag hamnat i. Han skrev ut antidepressiv medicin och jag återhämtade mig snabbt. Jag slutade gråta och började mer och mer njuta av att ha en massa tid för mitt första barnbarn. Denna lilla skatt som jag fick sluta i min famn, som gav mig sin villkorslösa kärlek och tog emot min. Detta under – ett av alla dessa fantastiska under som varje nytt litet barn i världen utgör.
Att gå tillbaka till jobbet jag haft var helt övermäktigt för mig. Jag var inskriven på arbetsförmedlingen och levde på a-kassa en kortare tid för att sedan välja att, vid 62 års ålder, gå i pension.
Inte en enda sekund har jag ångrat detta mitt val. Jag kunde inte ha det bättre än vad jag nu har det.
Barnbarnen är numera två. Dubbel glädje!
Jag känner också enorm glädje och tacksamhet över alla de fantastiska åren som reporter, inte minst arbetet med avdelningen Mitt i livet, som jag fick ägna mig åt i 24 år! Jag fick möta otaliga fantastiska norrbottningar och förmedla deras tankar och känslor omkring livets glädjeämnen och sorger. Ett från hjärtat kommet tack till alla er och till alla underbara läsare som uppmuntrade mig så och som jag nu i min nya roll får chansen att möta igen.
Det finns många orosmoln att uppehålla sig vid. När jag ser in i barnbarnens tillitsfulla blickar så undrar jag ibland över hur deras och alla andra barns framtid kommer att te sig.
Världsläget är i mångt och mycket skrämmande. Krig härjar på så många håll. Oändligt många människor tvingas fly sina hemländer och lider under fruktansvärda förhållanden. Många dör under sin förtvivlade kamp för att hitta trygghet. Terrorn breder ut sig i världen. Människor förgår varandra. Också i Sverige skjuts människor var och varannan dag.
Män dödar män. Män dödar inte minst kvinnor, ofta kvinnor som de sagt sig älska och som är mödrar till deras barn.
Vi har också tagit alldeles för mycket av jordens resurser i anspråk.
Finns det en framtid för nya generationer?
Vart är världen på väg?
Ni och jag måste göra allt som står i vår makt för att vrida utvecklingen rätt. Är ni med på det?