Jag har rest en del i världen, alltid sökandes efter de ultimata fiskeplatserna. Nu var det faktiskt ett tag sen jag drog ut på slika fiskeäventyr, men minns naturligtvis mina tre somrar i Alaska, lika många somrar i Nya Zeeland och Australien, Tasmanien inräknad, de våldsamma regnbågarna i Kamchatka och taimenfisket i Mongoliet. För att nu inte säga alla de resor jag har gjort till de nordiska länderna, som Norge, Finland och Island.
Under de senaste åren har folk allt mer börjat att prata om havsöringsfisket i Argentina, en spännande destination i det världsvida fisket. I samma veva började också saltvattensfisket, framför allt i Mellanamerika och Västindien att locka allt fler sportfiskande globetrotters.
Havsöringsfisket i södra Argentina bygger på gamla utplanteringar av öring, som engelsmännen gjorde. Fiskarna verkade trivas i älvarna och idag hyser några av dessa vattendrag världens största och mest stridbara havsöringar.
När jag satte mig på flyget i Luleå (-32C) begrep jag inte riktigt hur stort det här egentligen var. Resan gick via Frankfurt och sen bar det iväg, fjorton timmar i luften, innan piloten äntligen satte planet på plattan på Pistarinis internationella flygplats i Buenos Aires (+32C).
Efter en avsvimmad övernattning på hotell NH Hotel Florida, i de centrala delarna av staden, äntrade jag inrikesplanet för ännu en månghundramila resa till den i söder belägna staden Rio Gallegos. Den ligger på östkusten precis innanför Falklandsöarna, inte långt från Eldslandet, Magellans Sund och Rio Grande, den sistnämnda en annan berömd havsöringsälv.
Jag reste ner ensam men möttes av några svenska och engelska vänner, som inget annat ville än att få starta upp fisket i älven, med samma namn som staden, det vill säga legendariska Rio Gallegos.
Trakterna kallas Patagonien, ett gammalt land som numera är uppdelat mellan Argentina och Chile. Patagonien har ett romantiskt skimmer kring sig, med hiskliga berg, våldsamma glaciärer, kondorer och en bördig men karg stäpp, som kallas Pampas. Det var på Pampas vi skulle husera och det var på Pampas vi skulle bli bergtagna.
Eftersom det var första gången jag besökte landet hade jag också förberett faciliteterna, det vill säga boendet och kommunikationerna. Sex mil uppströms flygplatsen skulle jag härbärgeras på en sällan skådad fiskeanläggning som heter Las Buitreras. Det kändes tryggt att veta att allt fanns under samma tak, maten, rummet, fiskeguiderna och kamraterna.
Ordningen var den att vi åt frukost varje dag klockan 07.30 och påbörjade förmiddagsfisket klockan 08.30. Middag serverades 13.30 och därefter var det efterlängtad siesta till 17.00.
Kvällsfisket varade till mörkrets inbrott vid 22-tiden.
På campen fanns ett antal otroligt skickliga och trevliga fiskeguider från trakten. Jag kan direkt påstå att det var de som gjorde att jag fick mina efterlängtade storfiskar, med en teknik som jag inte var van vid.
Huvudproblemet för en norrlänning var, som är van vid torrflugefisken på stilla vatten, den kraftiga vinden, ibland storm, som alltid blåste över trakten. Sedermera fick jag lära mig att blåsvädret var den utlösande faktorn för att öringarna skulle hugga. Havsöringarna hade inget annat skydd än blåsten, eftersom inga buskar eller träd kantade älven. Det var med andra ord lika kargt som landet norr om Kiruna.
Det var guiden som körde jeepen över stäppen och det var guiden som visade mig de bästa fiskeplatserna och den lämpligaste tekniken. För min del gällde ett flugspö i klass 7-8 eller ett i klass 8-9, ett enhands flugspö med en lämplig rulle, apterad med en lina av typen intermediate (med en sjunkande spets). Flugvalet var en typ av streamers, gärna bundna med tjock chenille och utrustade med gummiben. Benen gungade mjukt i strömmen, en rörelse som havsöringarna hade svårt att motstå.
Jag märkte genast att guiderna gillade det jag ärligt sa, nämligen att jag var novis gällande det tyngre flugfisket. De lärde mig allt och plötsligt kunde jag kasta tjugofem meter i halv storm, lyfta linan på ett någorlunda riktigt sätt och ta hem flugan efter guidernas önskemål.
Några dagar efter framkomsten befann jag mig vid ett längre sel som kallades Molino. Tekniken var den att jag skulle kasta ett kast och därefter gå två steg. Så höll jag på tills selet var slut. Det var med andra ord samma stuk som laxfiskarna anammade.
Det jag minns av påslaget var att plötsligt exploderade vattenytan. Upp ur vattnet kom en svart torped, hoppade meterhögt ett antal gånger, innan den satte full fart nedströms. Jag minns inte själva drillningsförfarandet. Det verkade som om alla propparna hade gått på en gång. Nåt så våldsamt hade jag inte upplevt sen kungslaxfisket i Alaska för många år sedan. Jag både svettades, grät och skrattade på en gång.
Guidens jobb var bland annat att försiktigt håva fisken, mäta längd och bredd innan den skyndsamt återutsattes. Min första havsöring vägde hela sex kilo. Sedermera skulle det visa sig att den blev den minsta på hela resan? När fisken fick friheten åter kom den befriande känslan. Ryggdunkar och handslag klargjorde att nu var jag en i gänget, en som kunde fiska havsöring i halv storm. Under resan tillbaka till anläggningen nynnade för mig själv valda delar ur den klassiska sången ?Dont cry for me Argentina?. Guiden tittade i backseglen och log. 
Läs Gunnar Westrins blogg