För en vecka sedan cellisten, operasångerskan och avhopparen från Jehovas vittnen, Pia-Karin Helsing. I dag Sofia Kilpeläinen. Nu får ni möta de allra positivaste människorna som man kan tänka sig i ett sjok. I minnet kanske ni har de glada tornedalskvinnorna Ingela Sandström och Angelica Erkki och förskolläraren Ann Strömshed som gick glad till sitt jobb på Kallkällans förskola för 41:a året i rad. Med flera.
Det skulle inte förvåna mig om ni ibland skulle vara avundsjuka på mig som får möta så fantastiska människor hela tiden.
Det är en gåva att få besöka Sofia Kilpeläinen och få ta del av den livssyn som gör att hon trots sin ms-diagnos gläds storligen och lever livet fullt ut varje dag. Jag och sannolikt också ni har mycket att lära av henne. När Sofia sätter sig på sin permobil och drar iväg för att fotografen ska kunna fånga detta hennes sätt att förflytta sig så gör hon det i en sådan fart att vi fruktar en volt. Det händer emellertid inte. Sofia vet vad hon gör. Och hon vill helt enkelt ha fart och fläkt i livet.
Sofia Kilpeläinens frivilligarbete för flyktingarna som kommer till Råneå är oändligt värdefullt. Hon ger dessa människor som av olika orsaker har tvingats lämna sina hemländer av sin mänskliga värme och vägleder dem in i det svenska samhället.
Sofia berömmer Råneåborna som faktiskt har prisats för sitt goda, humana sätt att ta emot flyktingar. Själv följde hon Råneås dåvarande kyrkoherde Helén Lundberg till Frösön för att berätta om mottagandet inför 150 syriers ankomst till denna jämtländska ort.
Det här är några stycken ur en insändare av Råneåbon Birgitta Johansson - Norberg som publicerades i NSD den 7 februari 2002:
"Råneå har lyckats hundraprocentigt med integrationen av asylsökande flyktingar. Råneå samhälle hade ingen tidigare erfarenhet av flyktingmottagning, men har nu under ett års tid fått möjlighet att lära känna andra kulturer. Vi arbetar och lever tillsammans. Vi delar glädje och sorg, hjälps åt i vardagen, hittar lösningar på praktiska problem, umgås, träffas och berikar varandras liv.
”Våra” asylsökande ger oss glädje och en ny dimension i livet. De ger oss barn och ungdomar. De ger oss arbetskraft. Vi behöver dem! Vi kan ge dem trygghet, harmoni och en framtid om vi bara kan ge dem rätten att stanna i Sverige.
Just nu har de första utvisningsbesluten ”landat” i Råneå och medaljens baksida börjar avslöja sig.
Vi ska skicka tillbaka barn och vuxna som är fullständigt integrerade språkligt och socialt i det svenska samhället.
Av egoistiska skäl vill vi att dessa människor ska få rätt att kalla sig svenska medborgare.
Vi kan inte fortsätta att skicka vår egen framtid ut ur landet, då vi vet att Sverige, Norrbotten och Råneå behöver dessa människor.
Min son och dotter frågar; ”Mamma, varför lär vi dessa människor svenska om vi ändå inte ska låta dem stanna här?”
Humanitär flyktingpolitik? – Nej, definitivt inte."