Corona, har ni tröttnat på det? Jag också. Så låt oss prata om något annat. I Pajala har en smitt-topp uppenbarat sig. En procent av kommunens befolkning har smittats sedan 1 september och Region Norrbottens pandemiprofet Anders Nystedt skyller på två saker: Religiösa sammankomster och idrott.
Min första reaktion när jag läste det var: Är inte det samma sak.
Det sekulära Sverige är grundligt murat och införlivat i vårt dagliga samhälle. Själv är jag fostrad långt ifrån religionen. När min mormor skulle sjunga för oss när vi var små var det snarare Internationalen än en psalm som steg ur hennes strupe.
En gång för jättelänge sedan var jag ihop med en tjej som var troende. En dag berättade hon att hon bad för mig – vilket jag i och för sig kan förstå – och jag vet egentligen inte varför det kändes märkligt. Här och nu fattar jag naturligtvis att det uteslutande var välvilligt och omtänksamt, men för mig som fostrats i en någon slags socialistisk velourtradition där den enda skäggiga farbror av värde var Karl Marx blev det nästan för mycket då. När jag berättat om upplevelsen för vänner har de oftast reagerat som jag gjorde då, med tveksamhet och en snett, lite beklagande leende. Varför? Varför blir vi så obekväma av att lägga vår lycka och vårt välmående i någon annans händer?
Vi gör ju det hela tiden.
När Linus Omark sprättar upp pucken i krysset, när Charlotte Kalla skär över mållinjen, när Björn Borg tar en rak backhand, för det kan han, ställer vi oss unisont upp och skriker ut vår extatiska glädje på ett sätt som inte har någon annan vettig liknelse än ett väckelsemöte. När Luleå Hockey underpresterar, när skidåkare slåss mot sjukdomar eller när ett fotbollslag tvingas sälja sin bästa spelare för underpris umgås vi med tvivel – men vi följer dem ändå, på ett sätt som sannolikt får aposteln Tomas att le där han sitter (eller inte) i himlen. Innan säsongen dragit igång hoppas vi, analyserar och gläds över den ärorika framtid som kommer att segla in likt en silverark vid Torneälvens strand och ta oss med på guldfesten. Vi genomför ritualer, vi biktar våra synder, vi kan till och med förbanna vår gud – men ändå sitter vi där. I ishallar, på fotbollsarenor, vid skidspår och framför tv-apparater, och tror.
Precis som inom religionen finns det mörka sidor även med idrotten. Övergrepp, maktspel, girighet, mobbing, utanförskap, hets och oärlighet. Ändå dras vi till den miljön, vi skolar in våra barn i den, eftersom – antar jag, jag kan bara prata för mig själv – vi vet hur mycket gott den gett oss genom åren trots all skit som finns där. Och här sitter jag med en son som är helt ointresserad av allt som har med idrott att göra.
När vi ser på hockey tillsammans hejar han på domaren, ”eftersom han har finast kläder”. När jag tog med honom på fotbollsskola slutade det med att han kröp in i det lilla målet, tog det på ryggen och låtsades vara en sköldpadda medan alla de andra spelade runt omkring honom. När jag försöker få honom att testa innebandy eller basket säger han att "nej, tyvärr, inte i dag”. En vacker dag kanske det vänder, en vacker dag kanske han fastnar för någon idrott, varken jag eller hans mamma lär sluta att försöka.
Tills någon av oss lyckats utgår jag från att han nog kommer hem och vill döpa sig istället.
Fan vet om det inte gör det samma.