April månad, ofta just innan valborgseldarna tänds, är det som om något bränner till och går upp i rök inom mig. Jag tillhör den skara människor som på våren blir bländad, instabil och känslig. Med andra ord långt ifrån den gängse bilden av att folk får ork och livskraft så fort knopparna börjar brista. Nej tack. Då går min hjärna ned på lågvarv. Vill inget alls.
Kanske beror det på gener? Min farmor gick alltid smått ned sig när våren, sommaren och alla bestyr kom igång ute. Men så, när hösten var på plats, kunde hon återigen le och andas. Jag har liknande mönster. I april–maj går det åt fanders i den Berglundska hjärnan men fram mot augusti–september rockar den fett igen.
Det finns mycket att titta på i ens inre omloppsbanor, helt klart. Och det har jag sysselsatt mig med. Testat terapier, mediciner, tankesätt, you name it. Lätt är det icke, för man blir ju så jädrans trött på att titta igenom allt, alltid. Det kan vara därför jag gillar mörkret så mycket. Världen blir mindre, sikten en annan. Jag livas upp och kan se klart igen. Naturen visar en den sunda rytmen med lugna, mörka kvällar istället för sommarens oändliga dagar av ljus. Blotta tanken gör mig utmattad.
Har ni tänkt på hur underbart det är när man så här på höstkanten kan kika in hos folk tämligen obehindrat? Titta in i deras liv från kvällens mjuka mörker och rakt in i upplysta rum. Se på håll vad som försiggår i deras liv medan en själv är på vandring eller stilla cykelfärd. Nu ser man ju hur de har det! Allt tack vare att ljuset har motats bort ute och gjort livet synligare inne.
Men, kruxet i min hyllning till mörkret stavas mörkerrädsla. Jag har fått jobba hårt med den sedan dottern anlände för sex år sedan. Det där med att barn inte gör som vuxna säger utan som vuxna gör stämmer ju verkligen, så jag får se upp med vad jag sänder ut för signaler i såväl ljus som mörker. Skräcken kopplad till att en man ska stå och gömma sig i mörkret någonstans, i väntan på bästa tillfället att skada mig, vill jag helst inte föra vidare.
Sanningen är dock den att det finns oerhört många mörka krafter i omlopp i dagens samhälle. Men min rädsla dök upp långt innan jag kunde stava till mördare eller våldtäktsman.
Det började i tidiga barndomen, allt på grund av Astrid Lindgren. Hade hon inte skapat Emils pappa hade jag inte behövt kolla var evigaste kväll om det var så att Allan Edwall låg och lurade under min säng för att sätta dit mig. Det pågick i många år, det där letandet efter Emils fars arga ögon under min säng i det mörka dammet. Men inte numer. Nej, vissa plågoandar lyckas man tydligen lämna. I vuxen ålder blev Allan Edwall min idol, främst genom sina sånger. Han gick från mörker till ljus för mig.
Så har det ju då även blivit med mörkret i stort. Nu mår jag som farmor om hösten när hon hade potatis och morötter på plats i jordkällaren, älg och bär i frysen och radion på inomhus i köket. Jag ler när frosten kommer och de mörka kvällarnas lugn lyser upp mig.
Nu återstår nästa steg i den Viktorianska utvecklingen. Att bli vän med ljuset. Tur att det är många månader kvar till den eländiga våren. Förhoppningsvis hinner jag finna de nycklar jag behöver för att hålla mörkret borta när göken kör i gång. Adjöken ljusrädsla! Låt mig slippa gå i baklås ännu en vår.