Det har två år sedan jag lämnade landet. Alla mina kompisar är här i krokarna, ska alltid vara här. De tar på sin höjd ett nattåg i någon riktning, återvänder snart. Det är tryggt och alldeles tillräckligt.
De som brukar fylla sin Tinderprofil med resebilder måste byta ut de lätt åldrade bilderna. Ingen mer thailändsk apa på axeln, inga alper speglade i skidglasögon och ingen bild på en rygg framför Machu Picchu. Äntligen är de beresta mallgrodornas tid kanske över. Och med dem dör förhoppningsvis föreställningen om att den som Sett Världen är en högre stående livsform.
För att ta ett extremt exempel: ibland beger jag mig till en Youtubekanal där en ung kvinna berättar hur hon, 21 år gammal, blev den yngsta i världen att besöka alla världens länder. Hon rev av de flesta länderna på ett par år, ofta med enstaka dagar i varje land innan hon skyndade vidare; allt i rekordförsökets tjänst.
Till Jemen skaffade hon ett journalistvisum och låtsades vara proffsfotograf. I Libyen ljög hon för gränspoliserna om att hon var affärsresande med inbokade möten hos ett oljeföretag. I Sudan tyckte hon inte att folk var särskilt trevliga mot henne som kamerabärande turist. Att ta sig till Nauru var frustrerande eftersom de har så dåligt internet att hon fick vänta länge på visum. Hon ägnade lång tid åt att överlista Donald Trumps förbud mot resor till Nordkorea – bland annat genom att försöka övertyga amerikanska utrikesdepartementet om att hennes rekordförsök var av nationellt intresse. Till slut fick hon nöja sig med att spendera fem minuter i norra änden av ett konferensrum på gränsen mellan Nord och Syd, vilket Guinness rekordbok godkände som ett besök i Nordkorea. Hon ler så brett när hon berättar om resorna – vem hade kunnat tro att lilla hon skulle klara av det här! – och visst har hon säkert upplevt otroliga saker. Men världssynen! Jorden är en spelplan, och alla länder små pokémon att samla i fickan.
Nu är kanske den här versionen av självgott globetrotterdille ett rätt amerikanskt fenomen, men även utanför USA tycker jag att det finns ett lite bedrägligt sätt tala om resor som ett slags interkulturell välgärning, där Människor Kan Mötas Över Gränser. Men reser – och då talar jag om nöjesresor – gör vi väl främst för att det är kul, för att det fyller på vår egen erfarenhetsbank, inte generellt för att tillskansa oss kunskaper som kommer resten av världen till gagn. Det är inte som att det var pandemins minskade resor som skickade både Sverige och stora delar av Europa ner i ett främlingsfientligt slukhål. Den utvecklingen klarade vi mycket väl av att dra igång trots att vi kunde fira nyår på Maldiverna, höstlov i London eller midsommar på Kreta.
Såklart raljerar jag delvis. Därtill har jag redan en flygrelaterad klimatskuld som heter duga, så om världen någonsin återvänder till förpandemiska resemönster är det knappast jag som ska stå först i kön till bokningssajterna. Och även om det just nu känns avlägset att ge sig iväg kan det vara pandemirelaterad sinnesförvirring, förstärkt av att den svenska sommaren faktiskt har varit helt okej i år. Ge mig något år och en bortregnad sommar så sitter jag kanske på någon utrikisk badort med paraplydrink i handen igen. Men en sak kan vi väl slå fast: det går att leva ett alldeles utmärkt liv utan att någonsin ha haft en thailändsk apa på axeln.