Vi har passerat flera stadier redan. Inledningsvis adrenalinpåslag och handlingskraft, då butikshyllorna länsades på skithuspapper och pasta. Vi säkrade vår trygghet på de märkligaste sätt. När det lätt maniska agerandet klingade av gled vi över i kollektiv fasa över stigande dödstal, varvad med brinnande solidaritet och benhård kampvilja, för att skona vården genom att hålla kurvan flack. Fortfarande kan ingen säga när det här tar slut och nu börjar motivationen tryta, med tilltagande avtrubbning och inslag av tonårstrotsig aggressivitet som följd.
Att famla i ovisshet, översköljd av dåliga nyheter, bristande kontroll och mördande isoleringstristess utan deadline är tärande. Att ingen vet hur länge vi ska leva så här leder oss mot ett samhälleligt skitsammatillstånd, där grogg på fullsatt uteservering ter sig som enda sättet att stoppa själsligt förmultnande. Därför kastas statsministern in i tv med jämna mellanrum, för att örfila oss med stränga tillsägelser om att vi fortfarande lever mitt i skärselden, att faran är långt ifrån över. Groggen måste vänta.
När vi börjar känna oss immuna mot Anders Tegnells dagliga rabblande får vi påminna oss att diagrammen handlar om de som kämpar för sina liv på intensiven. Tusentals har förlorat en mor, en far, en vän och det kunde varit du. Vi behöver läsa, igen, om människor som varit i dödsriket och vänt. Lyssna till nödropen från utarbetade sjuksköterskor med trötta ansikten märkta av skyddsmasker. Ideligen upprepar de att vi måste skärpa oss och bidra med det vi kan, om de ska orka.
Vecka sex av hemmakontor börjar likna misär. En gång har jag använt andra byxor än sådana med mjuk resår. Strumporna har stora hål. Social distans och videomöten maskerar rävig kroppsodör. Att gå till sängs är dagens höjdpunkt. I nattduksbordet gömmer jag chilinachos och påskäggets bottenskrap. Tuggar i mörkret och ids inte stiga upp och borsta tänderna. Äter kaviarmacka till lunch. Det enda som skänker sinnesro är ändlösa promenader i naturen. Benen vill aldrig stanna. Jag har blivit en vresig kuf. Korkade Facebookdebatter om den svenska strategin och rapporter om idioter som trängs på krogar har gjort mig folkilsk så till den grad att omvärlden ska vara glad att jag bara går här som en lodis, mellan skogen och hemmet.
En del försöker hålla modet uppe med peppiga tillrop om att ”allt blir bra” och ”det kunde varit värre”. Ja, man kan känna tacksamhet över att vara frisk och inte tvingas leva inlåst, men det fråntar dig inte rätten att tycka att det här är piss, för det är det. Förutom sjukdom och död genomlider kvinnor helveten när våldsamma män är hemma. Barn far illa när vuxna dövar coronaångest med att supa. Vårdpersonal arbetar sig mot utmattningens rand. Arbetslösheten rusar och i spåren av pandemin väntas depressioner, alkoholism och självmord öka. Professorer talade i Aktuellt om att vi kan komma att se tiotusentals döda svenskar. En svart period i mänsklighetens historia. Inget är som vanligt. Att tillåta sig deppa och svära över det är också krisbearbetning.
Det kommer en annan tid, någon gång. En dag då vi skålar på uteserveringar och ser krisen i backspegeln. Då kan vi förhoppningsvis känna oss stolta över att vi tog vårt ansvar och härdade ut, i våra händelselösa liv, i ett händelserikt tidevarv.