LÄS FLER KRÖNIKOR PÅ DUONOJE.SE
Ett klargörande först: Precis som många andra 90-talsfödda popsnören har jag älskat Kent. Slukat texterna på en tonårings vis och gjort dem till mina genom att klottra dem över anteckningsblock och handleder, bölat till “Längesen Vi Sågs” och vrålat “Columbus” i ett svettigt publikhav.
På Piteå Dansar och Ler för sex år sedan lyckades jag till slut fånga ett helt oskrynklat exemplar av de röda papperssvalorna som alltid regnade över publiken i sista låten. Sen dess har den där svalan följt med från Norrbotten till Kalifornien och tillbaka igen, bott i min bokhylla som en lyckoamulett även långt efter att tonåren tagit slut och jag börjat glida ifrån Jocke Berg och gänget.
Men: Kent har alltid varit ett band som tar sig själv på så stort allvar att det gränsar till parodi; det gäller så väl låttexter som image.
Det kanske roligaste videoklippet på hela internet är bandets två år gamla presentation av endagsfestivalen #Kentfest. Jocke Berg och kompani står uppradade i sina svartaste rockermunderingar, och försöker lite avslappnat bjuda in fansen till festivalen. Markus Mustonen är en vaxfigur med solglasögon inomhus, Martin Sköld tycks omvärdera hela sin existens under klippets 25 sekunder och Jocke Berg, också han iklädd mörka brillor, levererar det minst övertygande “vi älskar er” i historien.
Om det hela är ett skämt går det inte fram.
Så när Det Stora Avskedet presenterades i våras himlade jag med ögonen – och himlandet har bara tilltagit. Först kom den pampiga hejdåvideon, därpå följde, utifall att någon levt under en sten det senaste halvåret, ett hyllat sista album, ett fullständigt meningslöst samlingsalbum, en påkostad arenaturné och så sajten Kentipedia, en sorts nätbaserad begravning där fansen kan dela med sig av sina minnen fram till årsskiftet.
Det är det där parodiska allvaret som skaver – det, och att jag har svårt att tänka mig att ett band bestående av fyra kvinnor skulle våga sig på ett så här svulstigt farväl.
Om prick två veckor intar avskedsturnén Kiruna, Luleå följer kvällen därpå.
Det blir med all säkerhet ett femstjärnigt avslut för de som längtat och peppat och sörjt sen i våras, men jag kommer inte att vara där.
Jag har ju redan fångat min papperssvala.