Det finns alltså en grekisk tennisspelare, världstrea, som satt i system att ta “toalettpauser” på uppemot åtta minuter under matcherna. Somliga spekulerar i att han tar med sig telefonen ut från banan för att kunna snacka taktik med sin tränare, vilket inte är tillåtet. Själv säger han att han svettas mycket och därför vill byta om under matchen för att känna sig fräsch inför nästa set. Händelsevis inträffar Tsitsipas svettkriser i regel när hans motståndare börjat få ett övertag i matchen. För ett par veckor sedan fick en funktionär gå ut och leta efter den svunne spelaren innan han till slut, lugnet själv, knallade tillbaka ut på banan.
I ett klipp av Tsitsipas drämmer han sin tennisracket i en sponsorskylt, sedan i en stol intill sin pappa tillika tränare. Pappan drar högerarmen till sig som för att skydda den, ser ut att säga: Hallå, du träffade mig. I ett annat klipp sitter Tsitsipas vid sidan om tennisbanan och pysslar med vad som ser ut som ett nytt hårband och ett par strumpor i en plastpåse. Domaren påtalar artigt att de måste spela vidare. ”Men jag måste byta OOOOM!” vrålar Tsitsipas med samma tonfall som när jag försökte komma undan att plocka ur diskmaskinen som 14-åring. Sedan anklagar han domaren för att vara ”sämst” och för att hysa ett personligt agg, ”antagligen för att du är fransman – ni är knäppskallar allihop!”.
Jag vet att det är provokativt att uttala sig om en sport en inte vet särskilt mycket om, men kära nån: Vad är det här för pajassport?
Det är inte så att jag kräver att idrottare ska vara hövliga i alla lägen och avfärda orättvisa domslut med ”Det är bara en sport”. Sport får gärna vara svettig och intensiv och stundtals ful i mun. Och att ta timeout för att hejda en motståndares momentum är ju en beprövad metod. Men tänk er: Luleå Hockey/MSSK:s tredje final mot Brynäs i våras. Luleå reducerade redan i förra perioden, och nu hänger kvitteringsmålet i luften. Brynäs tar timeout: Josefin Bouveng har nämligen svettat ner benskydden och måste byta ut dem för att kunna koncentrera sig. Förstås följer hela laget med ut i omklädningsrummet, och släntrar tillbaka ut på isen åtta minuter senare.
Det är helt enkelt svårt att ta en sport på allvar när den präglas av vuxna mångmiljonärer som bryter samman över minsta motgång och ändå får fortsätta härja. Inte minst när inte alla har samma handlingsfrihet på tennisbanan. Författaren Claudia Rankine reflekterar i ”Medborgare, en amerikansk dikt” (Albert Bonniers förlag, 2017) över de bestraffningar – formella och informella – som Venus och Serena Williams, i synnerhet Serena, fått utstå som svarta kvinnor i den mestadels vita tennisvärlden: ”Hela tiden har det varit uppenbart för alla att det finns människor som är rasande över att de överhuvudtaget befinner sig där – blyerts mot en skarp vit bakgrund.” Rankine påtalar att oavsett hur Serena Williams agerat – när hon varit lugn, när hon kokat över – har världens blickar varit extra fästa vid just hennes beteende.
Och framför mig på skärmen står Stefanos Tsitsipas, obstinat 23-åring. Slamrar med racketar och svär på grekiska och tänjer på regelverkets gränser. Jag kommer osökt att tänka på ett visdomsord, ofta yttrat av min far vid sidan av allehanda idrottsplaner, särskilt tillämpligt vid sura miner och domargnäll: Snyt dig i pungen, grabbhalva.