Just nu sänds Ingela Lekfalks dokumentär ”Underdogs” på SVT Play. Om ni inte sett den rekommenderar jag starkt att ni gör det.
Den handlar om damhockeyspelarnas tuffa vardag och villkor och förutom att det är en bra film belyser den även något viktigt.
Filmen har dessutom redan fått positiva följder. En ny huvudsponsor för Luleå Hockeys damlag har dykt upp och debatten om drägliga villkor för damspelarna har lyfts. Journalistik som gör skillnad, som det så populärt heter inom mitt skrå.
I ”Underdogs” får vi främst följa profilerna Johanna Fällman (spelar OS för Sverige) och Emma Eliasson (som lade av efter konflikt med förbundskaptenen). I en av filmens scener sitter laget hemma hos Fällman och har en liten fest. De flamsar och skrattar och situationen är allt annat än seriös.
Då säger Fällman:
– Att vara hockeyfru kan inte vara så jävla svårt. Det måste ju vara sjukt enkelt. Man gör sig lite snygg och går på match. Ting, ting. Klart. Det var det.”
Spelaren Emma Nordin får frågan hur hennes pojkvän gör när damlaget ska spela:
– Han tar på sig läppstift och kommer till matchen. När han kommer hem får han ett litet lönekuvert av mig, så han kan gå på stan och shoppa, säger Nordin och de andra skrattar och flamsar vidare.
Även jag skrattade åt det när jag såg filmen. Jag såg det som ett skönt avbrott i en annars allvarlig film och att de snarast drev med sig själva som ”stjärnor” som tjänar typ noll kronor.
Men några spelarfruar har inte skrattat. De har i stället reagerat kraftfullt, kräver ursäkter och slår på den riktigt stora trumman.
”Kvinnor som förminskar andra kvinnor”.
”Kvinnor som väljer att kliva på andra kvinnor”.
Johanna Fällman har känt sig nödgad att skriva ett förlåt mig-brev och än en gång har ett oskyldigt tramsigt skämt som inte ens riktat sig mot någon enskild blivit en konflikt.
Jag suckar lite uppgivet.
Dels är jag fascinerad över att några tjejer som är ihop med hockeyspelare identifierar sig så hårt med den rollen att de känner sig så träffade av Fällmans uppmålade karikatyrbild att de minsann känner sig kränkta.
Men mest blir jag lite ledsen, för den här konflikten borde naturligtvis inte ha blivit något över huvud taget. Det var vad det var: ett skämt. Bra eller dåligt? Det kan såklart diskuteras, men så är det ju med våra försök till humor.
Och humor behöver vi. Vi behöver briljanta skämt och ibland blir det mindre lyckat. Men den dagen vi inte längre vågar skoja med och om varandra blir livet smått outhärdligt.
Den risken finns. Sverige är i dag ett land på helspänn och allt som skrivs och sägs nagelfars och kan sedan användas som ett vedträ i den allt kraftigare brinnande brasan.
Allt jag önskar att vi alla kollektivt kunde slappna av en aning, sänka axlarna och inte ta allt på sådant oerhört stort allvar.