Utställningen heter ”Merry, merry” och det hela presenterades som en kultursatsning modell större där både landstinget och Resurscentrum för konst skyltar med sina namn.
Flygstationschefen pratade om ”känsla” och ”upplevelse” och det fina i att en miljon människor passerar i ankomsthallen och därmed får möjlighet att få känna allt detta. Konst i det offentliga rummet där vi alla är vinnare.
Så långt är det svårt att ha några invändningar. Problemet är bara att konsten inte alls är någon konst. Det är i själva verket en julgransutställning där väl utvalda Luleåprofiler fått klä sin egen julgran. Av dessa profiler råkar några vara företagare – och dessa företagare råkade använda denna gyllene chans till att göra ohämmad reklam för sitt företag.
En av julgranarna är därmed en reklamskylt för ett av stans populäraste gym. En annan visar upp julsortimentet för en av Luleås populäraste restauranger. Och en tredje visar upp Johan Fransson i Luleå Hockey.
Jo, det är faktiskt sant. Fransson hade nämligen också fått en gran. Men han hade inte orkat/velat/kunnat utsmyckat den. Därför hade någon lite pliktskyldigt satt upp några idolkort på landslagsstjärnan i granen. Om denna gran ger Luleå airports besökare ”känsla och upplevelse” är dock oklart.
Den jag tyckte tog uppdraget på allvar och faktiskt ville förmedla något viktigt var kommunalrådet Yvonne Stålnacke. Hon hade förvisso inte prytt granen själv, men får väl stå som designer. Hennes gran innehöll 85 olika flaggor.
– Det är en flagga för varje nationalitet som finns i Luleå. Jag vill visa på styrkan i mångfalden, sa hon.
I övrigt var det mest reklam: så kallade informationsgranar.
Ett halvlyckat jippo, med andra ord.
Och det är väl i sig inget fel på jippon. Jag kan tänka mig att det kan vara småtrevligt för en resenär att landa på Luleås flygplats och mötas av granar som gjorts av diverse kändisar.
Men när detta blev upphöjd konst är det svårare att förstå. Samma sak med hur landstinget och Resurscentrum för konst blev en del av detta.
Hur jag än vänder och vrider på det så blir det bara fel. Antingen har man ett jippo – och då ska man inte kalla det konst. Eller så är det vad landstinget och Resurscentrum för konst borde slåss för: nämligen konst – och då ska man inte göra det till ett jippo.
Min första tanke var att detta borde vara en lavett i ansiktet på alla seriösa konstnärer som sliter och hoppas få ställa ut där många kan njuta av deras verk.
Jag ringde därför upp Sara Edström som driver Galleri Syster i Luleå. Hon har inte själv sett granutställningen, men när jag i korthet berättade vad den innehåller suckade hon högt och skrattade uppgivet:
– Herrejösses. Jag tycker att det är lite smaklöst. Projektet hade kunnat bli intressant om man jobbat med riktiga konstnärer, men för oss som vill hålla på med konst på riktigt är detta inget bra. De använder konsten som alibi.
Om ni är intresserade så finns konstverken för allmän beskådan fram till den 6 januari.
Det är fri entré.