Och så är vi igång, jag och mamma. Om jag fick en krona varje gång jag får höra om min generations oduglighet skulle jag redan ha en bostadsrätt högst upp på Lulsundsberget. Vi är curlade och veka, krävande och illojala – förväntar oss en medalj för varje vardaglig uppgift vi slutför och sitter hellre hemma med våra tv-spel än växer upp. För att inte tala om vår narcissism!
Varje generation har förstås sina problem, men jag skulle önska att de som klagar på 90-talisterna ibland såg en annan sida av vår verklighet. Att vara 90-talist är kanske att vara en smula curlad, men det är också att studsa runt mellan sms-anställningar och andra otrygga vikariat. Det är att ständigt påminnas om att du är utbytbar, och kanske därför törsta extra mycket efter bekräftelse. Det är att släpa bohaget mellan olika halvlagliga fjärdehandskontrakt utan vidare hopp om att få ihop pengar till en handpenning i närtid. Det är att knapra lyckopiller och gå på deppiga Tinderdejter – att veta att du har alla möjligheter i världen, men i ängsligheten inför att välja fel inte våga ta vara på en enda.
Att vara 90-talist är också att vara de första kids som vuxit upp med den obestridbara vetskapen att jorden är på väg rakt ut för ett stup, och att det är vårt fel. Världshav slukar önationer, i Amerika tar skogsbränderna vid där orkanerna slutat och växthusgaserna i atmosfären har rejsat förbi den nivå som forskare kallar punkten utan återvändo.
För mig är det också att få höra av en desillusionerad högstadielärare att det enda som är bättre för min generation än för föregångarna är möjligheten att resa. Så ut och upptäck världen, sa hon, innan mörkret slukar dig. Med sådana uppmaningar i bagaget är det inte alldeles lätt att hålla fokus på att trygga sin framtid; vem vet om framtiden ens finns?
Narcissismen kan jag dock inte argumentera emot. Det är svårundvikligt för alla som delvis lever sitt liv i Facebookstatusar och Instagramfilter, men kanske särskilt för oss som aldrig upplevt något annat. Att hela tiden ha en publik kan göra vem som helst osympatisk. Samtidigt vill jag hävda att det finns en hel del medelåldringar som också skulle behöva gå en kurs i internethyfs. Alla behöver inte se dina mikrovärmda Varma koppen och tvätthögar – eller tvärtom, höra dig skryta helt utan rim och reson.
Jag inser att det här försvarstalet nog bara bekräftar fördomar för den som redan bestämt sig om 90-talisterna. Se så tunnhudade de är, ungdomarna – sparkar bakut vid minsta kritik. Och på det stora hela är jag faktiskt rätt tillfreds med min generationstillhörighet; allt curlande har till exempel gett mig modet att sätta skyhöga mål, och – i mina bästa stunder – tron på att de faktiskt går att nå.
Men visst: kanske fick jag lite väl många medaljer som barn. När en viss kritisk gräns passerats korvar de bara ihop sig till ett klirrande trassel – och så viktigt är det kanske inte att minnas Lira BK F92:s bronsplats i Examenscupen 2002. Kanske spenderar jag dessutom lite onödigt mycket tid nostalgiskt försjunken i spelet The Sims. Min favorit-sim tjänar multum som kock på dagarna och skriver bästsäljare på nätterna. Marken runt hennes hem i Sunset Valley är evigt grön och fri från växthuseffekt, och hon har aldrig svårt att sova. Hon har lite trygghet i vardagen, ro i själen – och inga välmående äldre generationer som skäller ut hennes livsval.