Det diskuteras ibland om vilka idrottsutövare som är de hårdaste, tuffaste och tåligaste. Ofta tar de här diskussionerna avstamp i en maskulin miljö, med maskulina arketyper och speglingar. Därför glöms precis lika ofta den självklara segraren bort i diskussionen.
Den hårdaste idrottsutövaren är den tolvåriga hästtjejen.
”Jag hade just börjat mocka ligghallen när en av hästarna blev skrämd av något. Den ryckte till, sparkade mot mig och jag hann precis få upp handen för att skydda ansiktet. Jag kände att jag fick väldigt ont i underarmen så jag tänkte att jag kanske inte kan rida något i dag, men jag mockade färdigt, fyllde vattentunnan och lyckades köra bort skottkärran med hästskit genom att liksom kila fast det ena handtaget i armvecket. Jag körde till akuten och när jag tog av mig tröjan visade det sig att benen i höger underarm gått av så pass att de låg och tryckte mot huden. Tur att jag har automatlåda på bilen.”
Exemplet ovan är inte påhittat, det är berättat i en hästtidning av en hästmänniska. För ett otränat öga kan det framstå som överdrivet, kanske direkt lögnaktigt, men jag har nu under en längre tid umgåtts ganska nära hästmänniskor och jag märker att de allihop har såna här historier. Personen som mockade en ligghall, bar ut 80 liter vatten i hagen och körde undan en breddfull skottkärra med en underarmsfraktur som fick röntgenpersonalen att blekna var bara fostrad i samma anda som alla svenska hästtjejer.
Man gör jobbet.
Oavsett.
Det, kära basketspelare, betyder inte ”man gör jobbet, oavsett, förutom om Eddie glömt att fylla vattenflaskorna i dag”. Det, kära fotbollsspelare, betyder inte ”man gör jobbet, oavsett, fast inte om vi är tvungna att träna på en grusplan”.
Man gör jobbet – oavsett om armen är av eller inte.
Själv kommer jag från hockeyns värld, som många av er, och ibland hävdas det att de hårdaste idrottsutövarna är hockeyspelare. Det är inte konstigt, framför allt här uppe, eftersom hockeyn har en stor plats i vårt kollektiva medvetande och är en sport som de flesta (män) har egna erfarenheter av. Men nu för tiden är hockey en idrott som utövas i bekväma temperaturer inomhus av ungdomar som från späd ålder lär sig att andra människor löser deras problem åt dem. Föräldrarna knyter skridskor och knäpper hjälmar, någon annan fyller vattenflaskorna, en tredje håller koll på puckarna och om någon gör sig illa är det swosch iväg till sjukhuset för att se vars man befinner sig på hjärntrappan.
Hästtjejerna? De tränger in sig själva hos ett halvt ton nervös flyktinstinkt som är fullt kapabel att döda dem med vad som bäst kan beskrivas som en axelryckning. Sen klär de på den. Medan den försöker bita dem, sparka dem och klämma dem mot boxväggen – ibland bara för skojs skull. Väl ute i ridhuset (om det finns något, och i så fall är det konstant svinkallt, tänk Matojärvi på Kirunas kallaste dag fast hela tiden) tar tjejerna av sig alla varma kläder för att man inte får ”rätt känsla i händerna”. Sedan genomför de sitt ridpass på de här nervösa dödsolyckorna in spe och i absolut bästa fall slår de sig inte så allvarligt när de blir avkastade. För avkastade blir de. Av misstag, för hästens höga nöjes skull eller för att den råkade bli rädd för krattan som stod där borta i hörnet och som stått där i hörnet sedan urminnes tider men just den här gången var FRUKTANSVÄRT FARLIG. När tjejerna blivit avkastade slängs de, utan undantag, upp i sadeln igen av antingen ridläraren eller sina morsor som också fostrats i den här miljön därför att det är så man lär sig att… Just det:
Man gör jobbet.
Oavsett.
Letar ni efter priviligierade unga människor kan ni röra er mot ishallen. Vill ni ha hårdingar bör ni gå till stallet i stället.