Det var i en amerikansk high school, inte i Sverige, och att amerikanska skolor använder sunkiga klädkoder och skamstraff kommer knappast som en överraskning. Men jag tänker på den händelsen, på skam och på tonårsflickors kläder när jag läser de senaste veckornas debatter om klädkoder på friskolor, och då i synnerhet Internationella engelska skolan.
Känner jag mig själv rätt var det en hårresande ful utstyrsel, den jag blev tillsagd för. Jag genomlevde tonåren i randiga tåstrumpor, skrikiga tajts, hemritade bandtröjor och nedklottrade Converse.
Stilen jag siktade på var “popare” – som Plattantjejerna i Stockholm som hade sockervaddshår och svimmade på Håkankonserter – men subkulturen hade vattnats ur under resan norrut, inte minst för att en Luleåpopare fick nöja sig med det som fanns på H&M, hängde i föräldrars garderober eller gick att tillverka i textilslöjden med fumliga fjortonårsfingrar. Det är en tonårings plikt att klä sig som en galenpanna, och jag tog den på största allvar.
Utmanande skulle jag inte kalla stilen, även om det förstås är ett relativt begrepp. Skolan jag gick på låg i Kalifornien, det kunde bli 40 grader varmt eller mer, jag antar att jag kanske tagit av mig munkjackan jag brukade ha över linnet. Läraren var nog så diskret hon kunde när hon sa till mig; jag var en knäpptyst utbytesstudent med tejpade glasögon, jag behövde knappast tas ner på jorden. Men skammen brände.
Tillsägelsen skulle kanske kunna förstås som en praktisk lärdom inför arbetslivet. Att jag lärde mig om korrekt klädsel och därmed tog ett steg bort från att “visa kussimurran lite hur man vill”, som en SvD-krönikör i veckan påstod att svenska kommunala skolor tillåter. Men min erfarenhet av att vara tonårsflicka är att det nog finns tillräckligt mycket skam i omlopp redan innan vuxna lägger fingrar på ens kropp för att mäta.
Det är inte som att världen saknar platser där kvinnors, eller flickors, kläder bedöms och bestraffas. Det underbara med min skolgång var att den vetskapen – om allt som gör en kvinnas kropp till ett slagfält – sällan trängde sig in i skolmiljön, och jag fick begå stilmisstag efter stilmisstag helt på eget bevåg.
Jag fick känna mig fin i de hemgjorda tajtsen med ett svart ben och ett vitt ben, fick känna mig het den där kvällen när jag åkte till Brasseriet i villfarelsen att duvblå strumpbyxor, svarta benvärmare och schackrutiga hängslen kanske skulle leda till ett hångel. Oftast fick jag bara vara en helt vanlig unge som oavsett kläder lärde mig saker.
När jag hör kompisar från södern berätta om alla nischade skolor med klädkoder eller mer informell märkeshets – om Södra Latin och Procivitas och Waldorf och Skojarklubbens Blundervisning AB – kan jag bli så tacksam för att Luleå tog mycket av valfriheten ur mina händer.
Att min stil eller klassbakgrund eller grad av duktighet inte kunde styra hela min skolgång, eller åtminstone inte i lika hög grad som där friskolorna fått fritt spelrum. Själv gick jag bara på Luleå gymnasieskola, en underbar kommunal slasktratt för alla – rutiga hängslen och korta kjolar och vanliga blåjeans, och axelband som bredde ut sig precis så mycket eller lite de ville.