I helgen invaderas Arcushallen. Det är dags för den årligen två gånger återkommande fyndmarknaden och redan på fredag slår hundratals försäljare av urvuxna overaller, kantstött porslin och repiga LP-skivor ner bopålarna för sina stånd i plastgräset. På lördag kommer så köparna – i tusental. Med morgonkaffet fortfarande strilande ur mungipan springer de som en flock hungriga hyenor för att hinna först till de bästa bitarna av loppmarknadskadavret. Här armbågas hött och mött från hela norra Sverige och Finland för att kunna lägga vantarna på en Stig Lindberg-vas eller nån kudde med överdragstyg från Marimekko.
Ifall ni tycker er ana en liten, liten ton i den här inledningen är ni något på spåren.
Anledningen är följande SMS som dök upp i min telefon häromdagen:
”Tack för en bra träning! Bra uppstart i Arcushallen! Vill påminna om att vi ska ta en paus nästa torsdag då vi inte kan gå in i hallen p g a fyndmässan. Vi ses igen om två veckor 19/10. Hälsningar Ledarna!”
Om vi blundar för överanvändningen av utropstecken är kanske en bakgrund är på sin plats. Min son, snart 8, har hittat en sport han faktiskt gillar. Trots att både mor och far i grund och botten är boll- och lagsportsidioter har han haft svårt att fastna i det träsk vi så gärna sjunker ner i till hakan. På sin första fotbollsträning lekte han spöke med bollnätet, på sin första innebandyträning grinade han för att det var så tråkigt. Friidrotten har varit en väg att skapa glädje av hans rörelseenergi, trots att min främsta merit från sporten är att jag sprang 60 meter på nästan exakt dubbla tiden jämfört med ”Buddha” när vi gick i högstadiet. En missad träning är väl i grund och botten ingenting, ungarna uteblir ju hela tiden och någon Armand Duplantis lär han inte bli oavsett.
Men.
Vi snackar alltså torsdag. I stort sett en vecka efter att fyndmarknaden stänger portarna går det inte att använda sig av Arcushallen för friidrottande barn.
Hur.
Är.
Det.
Möjligt?
Jag är helt och hållet för att vi ska återbruka saker och ting. Jag är helt och hållet för att det ska få plats andra saker än idrott i kommunmedborgarnas medvetande. Jag är helt och hållet för att vi ska kunna erbjuda något mer – men för helvete.
Hur kan en endagsmarknad blockera Luleås största och viktigaste idrottshall i en vecka?
Det är ju inte bara friidrotten vi pratar om. En helt normal kväll är det knökfullt i Arcus. Friidrottare samsas med motionärer på löparbanorna och mattan är belamrad med spelare från fyra olika lag hela tiden. En överslagsberäkning ger vid handen att det är ett ungefärligt hundratal människor som samsas där – varje timme från fyra på eftermiddagen till tio på kvällen. Sexhundra människor per dag utslaget på de fem dagar det verkar ta att rensa undan efter fyndmarknaden ger oss tre tusen ungdomar (vissa får anses vara vuxna, okej) vars uppfostran, motion eller elitsatsning påverkas av fyndmarknaden. Det är inte heller så fyndmarknaden är den enda aktiviteten som påverkar den sportsliga delen av Arcushallen. Är det värt det? Inte i min värld. Som jag ser det finns tre olika alternativ:
1) Lägg ner skiten.
2) Bygg en ordentlig mässhall.
3) Eller se åtminstone till att städa upp lite snabbare.
Hur svårt kan det vara?