"Vintern rasat ut bland våra fjällar
drivans blommor smälta ner och dö.
Himlen ler i vårens ljusa kvällar
solen kysser liv i skog och sjö...".
Sjung med mig vetja. Det är ju valborgsmässoafton. Dags att som traditionen bjuder samlas vid Banankullen på Hertsön, tända majbrasan och hälsa våren välkommen. Ett fyrfaldigt leve för våren!
Leve den. Hurra, hurra, hurra, hurra!
Nej, men vänta nu. Ingenting är ju som vanligt. Vi kan inte som vi brukar samlas till vårt härliga mångkulturella valborgsfirande. Vi brukar vara en glad samling bestående av människor med rötter i massor av olika länder i världen. Gamla och unga, vuxna och barn köper fika till självkostnadspris och grillar gratiskorv från vår lokala handlare.
De små barnen brukar skutta omkring av glädje över att få träffa varandra. De känner också av den positiva stämningen bland alla vuxna. Glädje föder glädje. Och det bästa av allt: Integrationen firar nya segrar. Här finns det plats för alla. Alla är precis lika mycket välkomna. Ungdomarna och barnen är uppvuxna i den mångkulturella barnomsorgen och den lika mångkulturella skolan på Hertsön. De reflekterar överhuvudtaget inte över varandras olikheter. De är alla lika. De är barn av Hertsön allihop. Den ljusnande framtid är deras gemensamma.
Också i år står våren för dörren, även om vi inte kan fira den traditionellt. Vi kan inte träffas alla tillsammans utan istället får vi fira med våra närmaste och de vi umgås mest med. Vid det här laget är vi ju också vana vid det. Och faktum är att många människor ser det som väldigt positivt att leva ett lugnare liv med den egna familjen och slippa stressen med en massa olika fritidsaktiviteter.
Visst finns det också tills vidare nedlagda verksamheter som saknas av många och som många mår dåligt av att inte kunna utöva. Värst är det kanske för människor som lever ensamma, utan egna familjer och med få sociala kontakter överhuvudtaget. Jag minns en artikel om ensamhet som jag gjorde med diakonen Ulrica Vedin under min tid som reporter på NSD. Hon hade så mycket klokt att säga i ämnet. En av hennes arbetsuppgifter var att minska människors ensamhet.
”Men vi kan bara skumma på ytan”, sade hon och konstaterade att självvald ensamhet kan vara underbar medan påtvingad ensamhet är ett gissel.
Ulrica berättade bland annat om människor som lämnat arbetslivet och arbetskamraterna och gått ut i tomhet:
”Det finns många som inte har något umgänge utanför arbetet och när det skedet tar slut blir de mycket ensamma. Det kanske finns gamla föräldrar, men de kan vara sjuka eller så har det kanske inte funnits någon kontakt. Vänner kan ha flyttat eller dött”.
Ulrica hade själv varit sjuk en period innan jag träffade henne och många människor som hon brukade besöka hade känt desperation när hon inte kunde komma.
Tillsammans gick Ulrica och jag till en kvinna som arbetade i kyrkans frivilliga besökstjänst med att hjälpa diakonerna i deras uppsökande arbete. Kvinnan berättade följande härliga historia:
”En gång hade jag med mig stekt strömming till en ensam kvinna. Hon tyckte inte om strömming men en läkare som gjorde hembesök hos henne åt med glädje upp fisken”.
Därmed: Glad Valborg till alla er läsare! Och tänk också ni på de i er närhet som är ensamma. Att byta några ord kan vara befrielse nog för den som plågas av ångest. Det kan göra det så mycket lättare att gå vidare.
Ni kan för all del också bjuda på strömming, men det måste ske på ett corona-säkert sätt.