Det pratas mycket om miljön. Hur vi kan påverka vår miljö genom att tänka på vad vi gör, hur vi tar oss till jobbet och vilken mat vi köper. Som en stor miljöbov pekas bilkörningen ut och inte sällan alla stora bensinslukande stadsjeepar. Detta har jag full förståelse för. Vi måste ändra vårt levnadssätt för att inte totalt förstöra vår natur och vår miljö.
Våra städer räcker inte till. De växer, fler ska få plats på en alltför liten yta. Avvecklingen och avfolkningen av landsbygden påskyndas för att städerna ska kunna växa. För att pengarna ska räcka till alla kommunikationer och samhällsfunktioner som är viktiga för att en ort eller stad ska fungera. Hur är detta en hållbar utveckling?
Det finns massor med bostäder på landsbygden som bara väntar på någon som vill flytta in. Vi är många här på landsbygden som kämpar mot centralisering och avfolkning. För miljön och för livskvaliteten. Trots detta diskuteras hur vi ska minska bilkörning, hur vi med skatter ska tvinga folk att ta tåget eller bussen.
Men det som inte diskuteras är hur vi på landsbygden förväntas ta oss till våra arbeten när kollektivtrafik inte existerar. När bussar och tåg inte existerar. När vi inte har några alternativ till att äga och köra en bensinslukande miljöförstörare. När vägarna inte snöröjs för att vi ska kunna ta oss fram med små lätta, miljöbilar. När avstånden är för långa för att vi ska kunna ta cykeln.
Även denna vinter har det redan bevisats för oss landsbygdsbor att snöröjningen underprioriteras. Är det meningen att vi själva ska ploga våra vägar? Eller ska vi bara stanna hemma? Det hade löst både miljöfrågan och kostnaden för snöröjningen. För som det är nu tar vi oss knappt ut, varken med bensinslukande miljöförstörare eller cykel.