Den 15 september 2014 vaknade vi till ett Sverige som skiftade i röd-grönt, och med ett före detta Alliansparti som aldrig mer skulle bli vad det en gång var.
Reinfeldt är borta, likaså Anders Borg, Nya Moderaternas framgångsrika radarpar. Men lika lyckobringande som de var för sitt parti, lika olycksbringande var deras politik för vårt land.
Den gav oss ökade klyftor i samhället, och grupperingar bildades. Vi fick en vi- och dom-mentalitet, mellan fattig och rik, sjuk och frisk, arbetande och arbetslös. Vi fick ett utanförskap.
Vi fick ett två-tredjedelssamhälle där de rika tog för sig på bekostnad av de fattiga.
Och det tog bara åtta år.
Klimatet hårdnade och blev kallt, och det blev en grogrund och gav näring åt Sverigedemokraterna att växa och etablera sig.
Stefan Löfvén blir vår näste statsminister. Många svåra utmaningar väntar honom i en minoritetsregering, men den här gången handlar det inte bara om att få kronor och ören att gå ihop.
Vad vi behöver nu är en stark visionär ledare som har förmågan att ena folket, som fallit isär. Att ingjuta hopp och framtidstro igen, många är vilsna och rotlösa och vet inte om och vad framtiden har att ge. Arbetslöshet och stora sociala skillnader har skapat splittring och otrygghet.
Sverigedemokraternas frammarsch är mycket oroande. 12,9 procent röstade på dem, men 87 procent gjorde det inte!
Vi kan inte frysa ut dem eller ignorera dem längre, de finns här mitt ibland oss.
Men om vi går samman och håller ihop, om vi visar varandra att solidaritet och medmänsklighet är den enda och sanna vägen till ett framgångsrikt och välkomnande samhälle, så kan vi till slut tysta ner dessa onda krafter.
Vi är på väg, och den som ska föra oss framåt och visa vägen är vår statsminister.
Det lär bli Löfvéns svåraste uppgift.