Min uppväxtort Malmberget tynar bort dag efter dag. Ibland hinner man inte att vara med, när hus rivs, affärer försvinner, gator dras om och staket som skiljer av vårt samhälle. Den enda affär som ännu är kvar, är vårt kära Koppra. Men denna affär ligger risigt till, nu när kundunderlaget sviktar för vi Malmbergsbor sprids ut, som agnar för vinden.
Tänk en sådan här fin vårdag och jag förmörkas av dystra tankar, ju mer jag vandrar på historisk mark. Hur har det kunnat gå så illa, att vi alla måste flytta för att gruvnäringen skall överleva?
Kommer ihåg Kraftverksdammen där jag lärde mig simma och dyka. Tänk vad livet lekte för oss barn, på 40- och 50-talet. Bodde då i nya Engelska och därifrån cyklade vi till Dammen, som vi barn kallade den. Nu står Gunillahemmet där Dammen fanns, men allt skall bort och jämnas med marken. Det kallas utveckling, men på vilka betingelser undrar jag, denna underbara vårdag i maj månad.
Tillbaka till nuet jag är ju ute på en motionsrunda och skall mysa i vårvärmen men får då se hur mycket skräp som vi människor slänger iväg. I dikena ligger det mesta man kan tänka sig. Hur kan man bara slänga iväg vinförpackningar, spritflaskor av alla dess slag? Urdruckna så klart men varför kan dom inte få följa med hem? Snusdosor och cigarrettpaket är det tätt emellan i dikesrenen. Hur kan vindunkar och spritflaskor bara slängas iväg? Vad är det för sorts människor, som bara dumpar iväg allt ut i vår natur. Blir mer och mer upprörd ju längre jag vandrar. Hur är det ställt med oss människor, när vi bara slänger ut allt från våra bilar utan att bry sig. Sen har vi plastraseriet, överallt ligger det plast av olika slag. Vem tar reda på alla dessa plastdunkar och övrig plast?
Jag undrar om vi människor har gripits av någon form av depression? Det har gått så långt att vi inte bryr oss, om vad som händer. Det är ingen idé för det är ändå ingen, som lyssnar. Kanske är det någon form av hopplöshet, som tagit tag i oss och förstärkts av samhällsflytten. Vem orkar bry sig om vår livsmiljö, nu när flyttbilen knackar på dörren? Var och en av oss står sig själv närmast.
Nog fick jag min motion, men tankarna om min och vår levnadssituation tog bort känslan av en skön och härlig vårpromenad i mitt Malmberget. Det var bättre förr när vårt samhälle levde med alla faciliteter, som då fanns. Då hade vi ett bra samhälle att växa upp i och bilda familj.