Jag har fått följa en nära anhörig med ett otroligt bra minne som är över 90 år på hennes resa inom den inte så fantastiska sjukvård vi verkar ha. Första timmarna var bra när hon var på akutavdelning på en hälsocentral. Där var de till för att hjälpa, lyssna och inte stressa.
När man blir gammal så vet vi ju alla med sunt förnuft att man får sämre hörsel, svårare att ”hänga med” och behöver lugn, ro och vila. Är man då dessutom sjuk och svag så ska man inte behöva sitta sex timmar i rullstol på akuten i Sunderbyn utan mat och knappt någon vätska. Personalen far runt och irrar omkring. Det är så en gammal människa upplever det.
På avdelningen, dit hon till slut fick komma, så springer de in och ut och hon hinner inte med att vare sig höra eller förstå vad de säger. Anhöriga förväntas gå med henne på toa och sköta det... men ring på klockan om ni behöver någon hjälp.
Trots svår smärta så tar det lång tid innan de ger medicin. Varför ska man behöva ha så ont?
Väldigt dålig information till anhöriga om vad som väntar, vad som är tänkt och så även till patienten.
Är det inte tänkt att vi alla ska ha en bra vård oavsett ålder? Hur är det när vi anhöriga inte är där?
Prata tydligt och högt till patienten, ge information och ge en god omvårdnad!