Sverige har som många andra länder i världen ratificerad Barnkonventionen för över 20 år sedan. Barnkonventionen fick en mer central roll i Föräldrabalken för snart tio år sedan.
Den fungerar som en ”vägvisare” för alla som handlägger och utreder samt tar beslut i olika frågor som rör barn.
En anmälan om att ett barn far illa någonstans kommer in till en kommuns sociala enhet. Kommunen har informerats om läget och förväntas då att vidta åtgärder enligt de lagar och bestämmelser som finns att tillgå.
Det händer också att ärendet har gått till polis, åklagare samt olika rättsinstanser (tingsrätt till exempel) och då är det viktigt att de som är involverade i ärendet för att utreda, gör ett bra jobb som utgår helt från barnets bästa.
Inte förälderns eller föräldrarnas utan barnets bästa ska vara ledstjärnan. Då blir också utredningen bra och trovärdig.
Det finns anvisningar till Föräldrabalken, som är så detaljerade att man inte kan vilseledas som handläggare/beslutstagare. Men de som jobbar med dessa svåra saker måste våga lyfta blicken och se med barnets ögon.
Man måste våga se saken utifrån barnperspektivet. Då bli det också plötsligt lättare att utreda också.
Var är felet då ett barn som berättat att det blivit agat på olika sätt inte bli betrodd av myndigheterna? Så fort man får in en orosanmälan till kommunens socialtjänst ska man vidta åtgärder. Oavsett om anmälaren är en nära anhörig till barnet eller någon annan.
Myndigheterna blandar ofta ihop vårdnadstvist med en orosanmälan och det är mycket viktigt att myndigheterna ser skillnaden mellan dessa och utreder ordentligt vad orosanmälan bottnar sig i.
Många gånger har socialtjänsten inte träffat barnet heller. Förhör med barnet görs men en ensam tjänsteman och kan kännas som ”magert” då hela framtiden för barnet kan hänga på hur detta samtal genomförs.
Regler finns för förhör med barn men de efterföljs sällan. Myndigheterna helt enkelt struntar i barnets vittnesmål och ord står mot ord.
Ofta väljer tingsrätten att godkänna det yttrande som kommunen lämnat in till rätten utan att närmare undersöka saken.
Det kanske gäller mest vid fastställandet av så kallade interministiska (tillfälliga) beslut.
Det är alltså av ytterst viktig orsak som kommunerna har stort ansvar över att göra bra (väl underbyggda) utredningar och yttranden till rätten.
Hur kan man i ett modernt samhälle försvara en förälder så mycket att man åtsidosätter och därmed riskerar att skada barnet ännu mer än vad det redan har blivit skadat?
Snälla socialarbetare runtom i Sverige och även de som sitter vid våra rättsinstanser; påverka till en ändrad eller skärpt lagstiftning på detta viktiga område till förmån för det ofta lilla barnet!
Vi vet att barn är lojala för sina föräldrar och talar ogärna illa om dem men när ett barn gör det så måste vi TRO på det.
Den vetenskapliga kunskapen måste tillämpas i praktiken eller som man säger på ren svenska; appliceras till det verkliga livet.